Om gamla Ask
Vi började skolan 1909 nere i den byggnad som nu kallas Haga.
Vi blev inskrivna i april och gick första klass till mitten av juni, sedan blev
det ny förordning att vi skulle börja 1 september fram till jul, sedan var vi
fria från jul fram till 1 februari, 1910 och gick fram till den 15 juni. På
hösten 1909 började det nya stavsättet, detta betydde att till exempel Svalöv
stavades med f på den tiden. Många ord stavades, som t.ex. hafva där f slopades,
man hade också ett h som försvann i hvad, hvem m.fl.
Den första läroboken var till en början Långkatekesen. Det var
inte många som hade råd att köpa en ny, utan de flesta hade det gamla stavsättet
kvar - det är nog inte många som kan det numera. Vi skrev på griffeltavlor, och
när vi skulle stryka ut spottade vi på tavlan och torkade med rockärmen.
På den tiden var vi inte så fint klädda. Vi gick med träskor
och det var ingen skam att gå med lappade byxor och stoppade strumpor. Töserna
var alltid klädda i förkläde, vilket de gamla korten visar.
Vi hade långt till skolan de flesta av oss. Vi uppe på
Släbofäladen hade långt att gå. Då fanns inga skolskjutsar och inga vägar. Vi
gick på stigar och över fäladen. Vi var inte mindre än 44 barn därifrån.
Småskolan var på Haga, mellanskolan i nuvarande Länsmansgården. 1908 blev en ny
del byggd till, så det var rätt så trångt innan. 1939 blev nya Småskolan byggd
uppe på Kyrkobacken. Där var även barn från Rökeholm, Mölleröka, Lilla Hjorteröd,
Sonnarps ängar plus alla byns barn.
När skoltiden var slut var det tid för Konfirmation, nu var vi
14 år. Vi blev inskrivna en söndag i början av juli och fick sedan gå i kyrkan
varannan söndag på sista Mässan i Konga och vi blev förhörda mest om ämnet i
den söndagspredikan. Detta varade till l oktober, varefter vi började läsa på
allvar fram till Konfirmationen den 27 april 1917.
Julen 1916 bjöd prästen sina lärjungar på Julfest, men allt
var ju ransonerat, så vi fick krusbärskräm med nästan inget socker, så man kan
tänka sig hur det var.
Konfirmationen skedde i Konga kyrka fredagen den 27 april och
nattvarden i Ask den 29 april. När vi fick våra Biblar så hade prästen skrivit
ett bibelspråk i dem. I min stod det att "inte av bröd allena levermänniskan" .
En annan påg fick " samla icke eder skatter på jorden som mal och rost förstör"
. En tredje fick" somliga går i lära men lär ingenting". De bibelspråken var små
gliringar till olika hem. Min farmor hade beklagat sig för prästen att kaffe-
och sockerkorten inte räckte till, därför fick jag skrivit så i min bibel, men
det var ju mitt i krigstid, så det var inte så lätt att få det att räcka till.
Under Konfirmationen var flickorna klädda i långa svarta
klänningar och svarta handskar, och pojkarna i mörka kostymer med vitt förhängen
och vita styva kragar och lösa manschetter något man sent glömmer. Vår
Konfirmationslärare var Gustaf Schröder. Man minns honom som en snäll lärare.
Han var en stor barnvän och han intresserade sig mycket för ungdomen. Efter
Mässan i Konga om söndagen körde han till Ask med sin vita häst och då stod
gubbarna på Kyrkbacken med hattar och mössor i handen. Men sällan besvarade han
deras hälsning, men en bit ifrån stod kvinnorna och neg och då trivdes han.
Han kom till Konga 1901 den söndag han skulle provpredika. Han
kom till prästgården lördagen före, men prosten Wenberg med familj, som skulle
ta emot honom, var på kalas hos Nils Jönsson i Klåveröd, men prostens piga (som
var min mor Alma) fick visa honom omkring i stallet och allt annat. Min mor satt
uppe tills dom kom hem och då Wenberg frågade henne hur Schröder verkade,
svarade hon. - Jo, han är i alla fall mycket förveten.
Schröder fick platsen och när han höll sin första predikan var
ämnet - När det stora håller gästabud. Några av de första han vigde var min
farbror Karl och faster Elna. De vigdes midsommarafton 1901, men redan i
december ville de döpa sin förste son, och då tyckte prästen att det var lite
tidigt. Men farbror tyckte ju att han var en hel månad gammal, men när han gick
hem kom han på att det var en pik.
När mina föräldrar tog ut lysning i november 1901, så sade
Schröder - Jaså, det är Alma som tyckte jag var så förveten.
En söndag var här Brandkårsfest i Thomassons skog i Ask. Den
söndagen höll prästen oss ovanligt länge för han tyckte inte om att vi skulle gå
på fest. Där var bland annat ridning. När vi blev fria hos prästen var festen i
full gång, men vi ville dit alla och vi fick springa ifrån Konga till Ask (det
var första och sista Maratonloppet i Ask).
Man minns byn från barnaåren med dess invånare. Då var här mer
liv byn än det är idag. På den tiden fanns det två affärer. Handlare Alfred
Johansson i f.d. Kooperativa. Jag minns särskilt en dag när Axel Andersson i
Myren kom med varor ifrån Marieholm. Han tappade en sockersäck på hjulnavet, så
att det sprack och då blev det fest för skolungdomarna. Vi åt av hjärtats lust,
men sen kom handlaren med skyffel och kvast och sopade upp såväl socker som
grus. Om det sedan gick att sälja fick vi aldrig höra.
Denna handelsfamilj bjöd småskolans barn på julfest. J ag
minns att mor hade klätt mig i damasker. Här var mycket snö, så dom blev
genomblöta. Jag kunde inte dra av dom och blev brydd, men när fru Johansson hade
klippt upp dom så fick jag ett paket med garn till ett par nya med mig hem.
En handlare, Anna Nilsson, byggde ungefär 1908 gamla Windfälls
affär. Hon hade till medhjälpare Lars Ekström. Den hjälpen blev hennes
undergång, hon fick sälja affären till Axel Smith i Röstånga.
Innan Anna byggde hade det legat en affär på samma tomt, som
ägdes aven Klingenberg, och eftersom det var det sista huset i byn på den tiden
kallades den för "Klingenbergs ända".
Vi hade två smedjor, Karl Ljungberg efterträddes av Johan
Persson och därefter hans son Zeno Persson. I samma hus blev där Postkontor
1910, som sköttes av Selma Ljungberg. Hon var handikappad och gick på kryckor.
Då hämtade vi barn posten i särskilda fack och var det någon som busade så kom
kryckan i ryggen på syndabocken. Vi var mycket glada för Selma. När det var
kallt synade hon oss, så att vi var ordentligt klädda innan vi gick hem.
På den tiden kom posten från Svalöv med hästskjuts. Nils
Svensson i Myren körde posten, men ibland kom han sent, för i Svalöv var det
mycket som frestade. En eftermiddag stod vi och väntade till vid 4tiden innan
han kom. Då skrädde inte Selma orden. Men då sa Nils - Är det inte så att du
tiger Selma, så kysser jag dig. Sen var det bra igen.
Smed Svensson var i nuvarande Erik Anderssons smedja. Svensson
hade en pojke som hette Leonard. Han var jämnårig med Maurits Olsson på
Östergård. De var födda år 1898. En dag behövde pojkarna pengar. De tog
Bakugnsluckan på Östergård och sålde den till Svensson. Han betalade bra för
luckan, så pojkarna fick rörelsekapital.
När de skulle baka på Östergård en tid senare var luckan
borta. I sin nöd vände de sig till Svensson, han svarade att om han bara fick ta
mått så skulle det nog ordna sig. Och minsann, han hade en som passade!
När seklet var ungt bodde en slaktare i byn som hette Måns
Österfält. Senare kom slaktare Jöns Svensson. Han hade två söner, Lennart och
Erik, som senare övertog rörelsen. Samtidigt var här Olof Andersson och hans son
Anton. Efter deras bortgång övertog sonen Nils Olofsson rörelsen, han var då
bara 18 år.
I nuvarande Lundströms hus var bageri, som ägdes av systrarna
Olivia och Betty Petersson. Som medhjälpare hade de systerdottern Elin. De
kallades Peter Ols töser från Hjortshaga. En gammal tant köpte 2-öres bullar av
dem och sålde dem for 1 öre. När folk bemärkta detta, sa hon - Men se det är
mängden som gör det.
I byn bodde skräddare Linder, skräddare Landen, sadelmakare P.
Borgkvist, smederna Karl Ljungberg och Bror Nilsson, murarna Jonas Falk, Sven
Wernberg och Olof Ask, snickarna Gustav Jönsson, Peder Dansk, Anders Persson,
Andreas Svensson, Ludvig Andersson och Nils Persson. Vagnmakarna Olsson, August
Andersson, Karl Larsson och Olof Svensson. Taktäckarna Johannes Månsson, Valfrid
och Anders Svensson. De täckte alla med halm.
Nu finns ingenting kvar i vårt lilla samhälle. Det första som
försvann var Mejeriet 1965. Sedan försvann skolorna, vårt postkontor och vår
brandkår, våra affärer (både Windfälls och Konsum), alla våra hantverkare. Det
sista som försvann var Biblioteket.
Allarp och dess Fattiggård
Nu till Allarp och dess Fattiggård. Jag arbetade där 1920-21.
Då fanns där 13 hjon inhysta. I ett rum bodde 6 gubbar. Där fick dom sitta och
glo på varandra från morgon till kväll, så det var inte underligt att de rök i
luven på varandra.
6 manliga och 6 kvinnliga var där. När vi skulle äta satt vi
alla vid samma bord. Föreståndaren med fru satt vid bordsändan. Annars satt vi i
rangordning.
Ni skulle sett deras rum. Möblerna bestod av vars sin säng som
var spikade ihop av vanliga bräder. De hade var sin stol, ett litet bord hade de
gemensamt. Jag minns inte att där fanns något skåp.
En gång i månaden kom Kommunalnämnden på besök och det började
alltid med kaffe och gök i finrummet hos föreståndaren. Bland annat skulle de gå
på besöksrunda hos de gamla, först kommungubbarna sedan föreståndaren och Gud
nåde den gamling som vågade klaga på något. Det blev ingen riktig fart förrän
där kom kvinnor med i kommunalnämnden. Då fick de bl.a. bättre sängkläder. Vi
fick så småningom ett nytt ålderdomshem i Röstånga 1929.
Där skulle sedan vara auktion i gamla Fattiggården och då
såldes alla möbler som de gamla hade använt för, hör och häpna, 1 krona.
John Svensson
| 
