|
”Ack, svenska folk!”
Nils Ferlin, var en stor beundrare av Dan Anderssons diktning och ansåg att
hans visor var oöverträffade i svensk lyrik, men såg under sin tid att intresset
för visorna var i avtagande. ”En tung violin tonar genom dem. Är det måhända den
som skrämmer. Ack, svenska folk!” Men inte i Röstånga, här älskar vi Dan
Andersson och vem kan bättre berätta om hans liv och tolka hans visor än Peter
Hägg.
Denna kväll på Midgård i början av april fick vi inte bara höra hans visor
sjungas vi fick också vara med om en vandring genom Dan Anderssons liv och genom
den bygd där han växte upp och verkade, strax väster om Ludvika i Dalarna. Som
Ferlin antyder finns det ett vemod i melodierna men det är som om texterna
själva tonar fram melodierna. Här finns en längtan i diktningen men också djupa
tankar långt bortom människornas liv på jorden. Så vad kan ha påverkat Dan att i
dikt nedteckna dessa tankar? Dan föddes i Skattlösberg där hans far Adolf
verkade som lärare. Dan hade starka band till sin far och återvände ofta till
Bränntjärntorpet som var faderns uppväxtmiljö. Fadern levde som ung ett våldsamt
liv men genomgick en religiös kris och blev både varmt troende och en kraftfull
nykterhetskämpe. Adolf hade vid sidan av lärartjänsten olika arbeten och för
sina inkomster skaffade han ett fint bibliotek med 300 volymer facklitteratur
som Dan säkert studerade flitigt. Fadern höll regelbundna husandakter och säkert
satte dessa sina spår i Dan. Modern Augusta var mycket musikalisk, hon sjöng,
spelade och skrev sagor och dikter. Sannolikt kom Dans poetiska och musikaliska
anlag från moder Augusta.
Peter berättade att Dan som 14 åring skickades till Amerika av Adolf för att hos
släktingar reda ut om där också fanns lämplig mark för Dans familj. Engelskan
inför avfärden lärde han sig vid köksbordet och med uttalet fick han hjälp av
handelsmannen i byn, Viktor Carlsson, som varit sjöman. Efter 9 månader var Dan
åter hemma. Viktor Carlsson berättade vitt och brett om sitt liv som sjöman och
Dan återger detta med sådan inlevelse att man nästan kan tro att han själv gått
på sjön. ”Jungman Jansson” handlar om Victor Carlsson och båten Constantia var
inget annat än en flatbottnad eka skrattade Peter Hägg. Dan Andersson kände sig
på något vis rastlös. Var han borta längtade han alltid hem och var han hemma
längtade han bort. I ”Tiggaren från Luossa” framgår också att han säkert
funderat mycket på de frön som fadern Alberts sått hos honom som ung och att det
kanske finns någonting bortom det jordiska livet. Ingen kunde väl heller vara
oberörd av den text som Peter så fint framförde i ”En spelmans jordafärd”, en
innerlig hyllning till den enkle spelmannen och lilla människan som ändå betytt
så mycket. Peter berättade att Dan som ung ofta tog sin tillflykt till de stora
skogarna och där i ensamhet ägnade sig åt att fundera på livets mening men också
om människornas villkor hemma i den bygd han tillhörde och också tankar om sin
egen familj. Här fick vi exempel på detta genom ”Helgdagskväll i timmerkojan”
och den underbart vackra visan ”Till min syster” (”Nu spelar vårens ljumma vind
i myrens gula starr”).
Dans hustru Olga Turesson Andersson undervisade i Missionshuset i Gonäs och
hit flyttade Dan in efter giftermålet. Här bodde de tillsammans de två sista
åren av Dans liv som så olyckligt slutade på ett hotellrum i Klara i Stockholm.
Efter sin död blev Dans diktning uppmärksammad genom att Gunnar Turesson, hans
svåger, tonsatte många av Dans dikter.
Visst finns där ett vemod i visorna och texterna lämnar utrymme för djup
eftertanke men inte skrämmer detta som Ferlin befarat. Nej det blev en ytterst
berikande och njutbar kväll och jag vågar nog påstå att vi i sinom tid åter får
se Peter Hägg hos oss i Röstånga.
Gunnar Andersson
| 
