|
Christer Lundh och Skånska kören på Midgård.
Egentligen krävs det en genuin förmåga i att förstå den riktigt
skånska dialekten för att kunna ta till sig budskapet i de visor som sjöngs på
Midgård vid Kulturföreningens arrangemang den 25 oktober. Att döma av den
månghövdade publikens reaktioner var det dock inte några väsentligheter som
missades. Christer gick också ut med en initial varning att texterna var
ocensurerade och detta skärpte naturligtvis sinnet hos de närvarande. De gamla
skånska visorna har samlats in under lång tid och glädjen att framföra dem har
resulterat i att Skånska kören nu har cirka 100 medlemmar runt om i Skåne och
vid framträdandet på Midgård var det den nordvästra delen av Skånska kören som
sjöng tillsammans med Christer.
Här varnas för fräcka visor.
Visorna är riktiga folkbildare och berättar om hur livet var för
människorna långt tillbaka i tiden. Således beskrevs i en av de första visorna
hur det var under emigrationen till Amerika och intrycken från detta nya land
och med lite beklagan konstaterades att det var ”skada att Amerika ligga skall
så långt ifrån”. Att nå ut med visorna till en större publik var inte enkelt och
till exempel nekades man 1967 att på TV sjunga på skånsk dialekt. De skånska
”madavisorna” har alltid varit mycket efterfrågade, faktiskt också längre upp i
landet. Som ett exempel på en sådan framfördes en från 1903 och som handlade om
ett riktigt ”Bonnagille” Här fick vi veta att det var kvinnornas uppgift att
röja upp efter maten för att därefter ägna sig åt att sticka och virka medan
männen drog sig undan för att spela kort, röka och dricka grogg. Visorna
handlade i regel om livet på landet, att det var trångt i stugorna med många
barn och att ungdomen tidigt fick ge sig ut och tjäna som dräng och piga.
Hamnade man på mindre bra ställen resulterade det inte sällan i en nidvisa som
t.ex. den om Skamarp nedtecknad av några gossar som tjänade på den gården.
Men ingen håller för öronen.
Så framfördes en visa som Lennart Kjellgren (känd från TV
programmet Bialitt) en gång lärt av sin mor och nu var det dags att hänga upp
varningsskylten för nu kom fräcka visor att sjungas. För balansens skull
blandades de dock med mer anständiga. Visorna som sjöngs kunde också hänföras
till olika delar av landskapet t.ex. ”Rallargille” från NV Skåne och ”Madavisa
från Kristianstad (”skinn och ben och sill och kalla knudor…”) och i den
sistnämnda visan var det många som stämde in i refrängen. Vid den efterföljande
kaffestunden sjöng Christer till allas förtjusning ytterligare några visor.
Gunnar Andersson
| 
