|
En sann torphistoria på Midgård.
Tragedin var ett faktum. På några minuter slogs hela familjens tillvaro i
spillror, familjen tvingades flytta isär och kvar fanns endast den sotsvarta
grunden som lämnats kvar efter eldsvådan. Det handlar om det strävsamma paret
Per och Bengta som under 19 år i mitten av 1800-talet med gemensamma krafter
byggde sitt torp med tillhörande stallar, röjde mark och kämpade med stengärden,
högg ved i surskogen och odlade den röjda marken. Torpet var beläget på Mjära
Nabben vid sjön Immelns västra strand och tillhörde hemmanet Ebbarp. Detta
sägenomspunna område i Göingebygden karaktäriseras av den typiska småländska
blockstensterrängen och mitt i denna ligger den natursköna sjön Immeln, inte
minst känd för den nu utdöda växten sjönöten.
Det var en fullsatt matsal på Midgård där åhörarna andäktigt lyssnade till
Birgitta och Erik Lilius inlevelsefulla berättelse om Per och Bengtas öde på
Mjära Nabben. Trakterna trampade Birgitta redan som barn då Ebbarp var hennes
barndomshem och hon känner väl till traktens natur och historia. Erik berättade
med glimten i ögat hur hans kontakter på plats etablerats med Birgitta, inte
utan en lång väntan. Birgitta och Erik berättade om Per och Bengtas strävan och
gav åhörarna en fin inblick i deras tillvaro genom Eriks trovärdiga och mycket
fina illustrationer.
Det berättades att torpet var 7x9 alnar i innermått och här bodde Per och Bengta
med fem barn och en förälder, alltså 8 personer på denna lilla yta. Dessutom
hystes en del ungdjur inomhus på vintern. Såväl Per som Bengta hade i sitt
torpkontrakt inskrivet inte bara vilka dagsverken man var tvingad att utföra
utan också hur man skulle uppföra sig mot herrskapsfolket och till och med ha
hemmansägarens tillstånd om man av någon anledning skulle behöva gifta om sig.
Som Birgitta sa ”rena slavkontraktet”. Det var under dessa villkor som paret med
stor energi byggde upp sin tillvaro genom att röja, bygga, odla, fiska och ha
husdjur.
Birgitta och Erik började från grunden med att som ”amatörarkeologer” gör fynd
på torpplatsen. Två frågor infann sig. Den första frågan var, varför byggdes
inte torpet upp efter branden? Sannolikt berodde det på att det på 1860 talet då
branden skedde var missväxt och det fanns helt enkelt inte resurser och hjälp
att få för att bygga upp torpet igen. Den andra var om det var vettigt att nu
försöka bygga upp torpet så som det en gång sannolikt såg ut. Både Birgitta och
Erik gav uttryck för den medkänsla som fanns för Per och Bengta och deras öde
och att det var en av drivkrafterna till det beslut de fattade att åter sätta
torpet på plats.
Birgitta och Erik berättade nu om deras tillvaro i göingeskogen med barn och
redskap, hur de började med att restaurera skorstenen för att då få information
om torpets höjd. Bakugnen byggdes upp och Birgitta gräddade ett bröd som Erik
visade stolthet över. Med hjälp av fynden på plats, teoretiska resonemang och
logisk slutledning kom man fram till hur torpet hade sett ut. Allt virke till
ryggåsstugans detaljer togs på plats, olika träslag till olika ändamål. ”Inte en
spik, allt är fogat och det sitter stenhårt” påpekade Erik. Vi fick oss tillgodo
en god portion byggnadsteknik också demonstrerad med detaljritningar. Det tog
minst sju år av ihärdigt arbete innan torpet stod på plats i sin nuvarande form.
Detta är en riktig kulturgärning och Mjära Nabben har nu fått ett konkret
vittnesmål om hur tillvaron var vid mitten av 1800-talet och inte minst bär nu
detta vittnesmål tanken till det öde som drabbade Per och Bengta i deras
tillvaro. (Den som är intresserad av att ytterligare fördjupa sig i traktens
historia, Per och Bengtas livsöde samt information om hur byggandet av torpet
gick till rekommenderas att läsa den bok:”Prästens Ö och Mjära Nabbe” som
Birgitta och Erik givit ut. Kontakta författarna).
Efter föredraget var det frågestund och vid kaffet med kakor och äpplepiroger
fortsatte diskussionerna i den välfyllda matsalen på Midgård.
| 
