|
I diplomatins värld
Röstångafödda Martina Smedberg gjorde genast klart för de
närvarande på Midgård att en svensk diplomat är en tjänsteman som företräder vår
regering och lyder under Utrikesdepartementet (UD). Diplomaten är periodvis
placerad i ett annat land och har då en diplomatisk ackreditering och
diplomatpass och är därmed skyddad av Wienkonventionen från 1961 berättade
Martina. Vi fick veta att UD är det största av våra departement med knappt 2600
anställda. Vid Gustav Adolfs torg i Stockholm jobbar ca 750 personer och vid
utlandsmyndigheter (såsom ambassader, konsulat m.fl.) finns drygt 500 utsända
tjänstemän samt cirka 1300 lokalt anställda. Men diplomater kan också jobba vid
internationella organ som vid EU i Bryssel, FN i New York och OECD i Paris.
Några myter avlivades också inledningsvis som att här på UD arbetar man i
normala ganska spartanska arbetsrum och inte under kristallkronor.
Utrikesdepartementet vid Gustav Adolfs torg i Stockholm.
Foto: Johan Tegel, Regeringskansliet
Martina Smedberg var som diplomat alltså anställd av regeringen och tillhörde
UD. Hennes uppgift har varit att, i det land där hon har verkat och i det
uppdrag hon har haft, bevaka Sveriges intressen inom t.ex. handel, kultur,
politik eller som i Martinas fall, klimatområdet. Som diplomat förväntas man
uppträda som en god representant för Sverige inte bara under arbetstid utan även
utanför arbetet. Därför valdes diplomater tidigare ur adeln som visste hur man
uppträdde i ”de finare salongerna”.
Diplomatin går alltså ut på att skydda svenska intressen och våra
värdegrunder, men också att etablera och bevaka våra ekonomiska intressen samt
främja varumärket Sverige. Att i skrift och tal kunna uttrycka sig tydligt är
utomordentligt viktigt och med tanke på vad Martina berättade om hur viktig text
utarbetas måste budskapet vara sådant att det tål att läsas och tolkas ”mellan
raderna”. Detta innebär att vid olika uppfattningar bör en skicklig diplomat
enligt Martins kunna delge en motpart en rekommendation att bege sig till ”vägs
ände” och få personen att se fram emot den resan. Martina berättade också att
man har flyttningsplikt, dvs. man får vanligtvis stanna i ett främmande land i
högst fem år då det annars finns risk att man har kommit så väl in i det nya
landets kultur och värderingar att man inte har fullt fokus på att det är enbart
Sveriges intressen som skall företrädas.
Så berättade Martina Smedberg vad en diplomat har i sin verktygslåda för
att klara av sin minst sagt komplicerade och kvalificerade uppgift. Man måste
kunna hantera byråkrati och skapa strukturer. Självklart måste man som nämnts
också kunna uttrycka sig korrekt och tydligt i ord och skrift. Ett starkt
nätverk är synnerligen viktigt och förmåga till omvärldsanalys ovärderlig. Att
som diplomat ha förmåga att förhandla är ju själva förutsättningen för att kunna
flytta fram positionerna och att företräda sitt ansvarsområde på ett korrekt
sätt. Att kunna föra noggranna protokoll är en absolut nödvändighet. Med andra
ord, här duger bara ordning och reda. Detta förhållande står i stark kontrast
till en viss uppfattning att om man bara har ett diplomatpass får man ”bete sig
hur som helst”. Detta påstående avfärdade Martina å det bestämdaste.
Martina berättade om sitt arbete inom klimatområdet och där framkom det
med all tydlighet att hon fick utnyttja all sin diplomatiska skicklighet och
hela sin verktygslåda för att hantera det arbetet. Den stora utmaningen i
klimatförhandlingarna ligger i misstron mellan de utvecklade industriländerna,
som i princip står för merparten av alla utsläpp, och de fattiga länderna. Dessa
fattiga länder drabbas dock allvarligt då deras jordbruksmark utarmas genom
klimatförändringarna. G77 är ett samlingsnamn för dessa länder och det är i
denna grupp Martina genomfört sitt viktiga uppdrag framför allt i
förberedelserna inför klimatkonferensen COP 15 i Köpenhamn 2009. Den första
klimatkonferensen i Stockholm 1972 var enligt Martina ett fiasko medan man vid
klimatkonferensen i Rio de Janeiro 20 år senare lyckades konkretisera
internationella åtgärder för att uppnå en hållbar utveckling genom att minska
utsläpp av växthusgaser, att bevara den biologiska mångfalden samt vidta
åtgärder för att förhindra utarmning av den jord vi odlar.
Enligt Kyotoprotokollet som undertecknades 1997 tillkom bindande
utsläppsavtal som kom att gälla för industriländer, utvecklingsländerna var
undantagna. Martina hade som mål att hålla ihop G77-gruppen inför
Köpenhamnsmötet, vilket var en utmaning utöver det vanliga. Med stor
kraftansträngning och diplomatisk skicklighet fick hon gruppen, lagom missnöjd
enligt Martina, att ändå se fram mot klimatmötet i Köpenhamn.
På frågan vad hon tänkte göra nu efter denna ansträngande period svarade
Martina att ”nu reser jag hem till Stenestad och planterar lindar på tomten”.
Detta var ett synnerligen fint beslut och valet av lind är alldeles utmärkt.
Linden, som är ett ädellövträd, var en gång det dominerande trädslaget på
Söderåsen under en period efter att inlandsisen dragit sig tillbaka.
I perioden 6-9000 år före nutid dominerades skogen
på Söderåsen av lind och alm.
Foto: Jörgen.mi.
Så avslutades kvällen i vanlig ordning med diskussioner kring ”kaffe med
dopp”. Huruvida man med några nyss inhämtade diplomatiska trick lyckats övertyga
sin bordsgranne i någon viktig fråga låter jag vara osagt.
Gunnar Andersson
Tycho Brahe - en vetenskaplig gigant
Tycho Brahe var en dansk astronom som lade grunden till det paradigmskifte
som så småningom innebar att det var solen och inte jorden som var vårt
solsystems centrum med planeter cirklande runt solen. Hans väg mot dessa
insikter var dock mödosam och inte sällan i otakt med vad hans närmaste
omgivning hade för planer.
Henrik Wachtmeister berättade denna kväll om Tychos liv
med utgångspunkt från Knutstorp och den danska släkten Brahe. Tycho föddes på
Knutstorp år 1546 och var äldst i barnaskaran. Emellertid kom han att uppfostras
hos sin farbror Jørgen Brahe på Tosterup som saknade arvingar. Redan vid 13 års
ålder skrevs han in vid Köpenhamns Universitet och det var här som hans intresse
för astronomi tog fart. Han sändes dock till Tyskland för att studera juridik
men kom i stället att på eget bevåg ägna sig åt omfattande astronomiska studier
i Augsburg, 1569–70.
Så fick vi veta att då Tycho var 25 år (1571) dog hans far Otto Brahe och
i samma veva blev Tycho förälskad i en ofrälse kvinna. Var och en kan nog förstå
att Tycho inte längre var en bricka som passade in i familjens framtida planer
för varken Knutstorp eller Tosterup. Henrik berättade att Tycho nu kom att
tillbringa en hel del tid hos sin morbror Sten Bille på Herrevads kloster där
han bl.a. ägnade sig åt alkemi. Det var under denna vistelse (1572) som
han upptäckte en ny stjärna (supernova) i stjärnbilden Cassiopeia. Detta var
sensationellt då det inte var i överensstämmelse med Aristoteles uppfattning om
att skapelsen var fulländad. Tycho kom att berätta om sin upptäckt i boken
”De nova stella”.
Tycho Brahes framstående kunskaper inom astronomin gjorde intryck på
den danske kungen Fredrik II som gav Tycho ön Ven som förläning och där lät han
bygga slottet Uraniborg, världens största och bäst utrustade astronomiska
observatorium. Inte långt därifrån, ”70 dubbelsteg” enligt Henrik, uppfördes en
särskild observatorieanläggning, Stjärneborg. Den var till största delen
nergrävd i marken för att dämpa störande vibrationer. I 21 år verkade Tycho
Brahe på Ven och gjorde här banbrytande insatser inom astronomin som till stor
del kunde nås med hjälp av egenkonstruerade astronomiska instrument. Han ansåg
sig kunna dra slutsatsen att jorden var universums medelpunkt och att
månen, solen och fixstjärnorna cirklade rund jorden medan planeterna cirklade
runt solen.
Stjärneborg på Ven
År 1597 lämnar Tycho Brahe Ven och kommer så småningom att slå sig ner i
Prag där han kom att ägna sig åt fortsatta astronomiska studier. Här kom han i
kontakt med Johannes Kepler. Denne hade anammat Copernicus argument för att
solen var vårt universums centrum och genom matematisk bearbetning av Tycho
Brahes oerhörda mängd solida mätdata kunde han framlägga bevis för att det var
solen som var i centrum. Han kunde också tack vare Tycho Brahes
observationer av planeten mars göra sannolikt att planeternas banor var
elliptiska och inte cirkulära.
Henrik Wachmeister gav oss ett mycket spännande porträtt över en
vetenskapsman med en särdeles förmåga att före kikarens tid kunna konstruera de
mätinstrument som var nyskapande för dåtidens astronomiska forskning och med
dessa instrument genomföra systematiska studier av stjärnor och planeter. Den
grund han lade för Keplers beräkningar och senare Galileis modell över
planeternas rörelser kan inte överskattas.
Det känns mäktigt att ha haft en sådan banbrytande vetenskapsman med rötter
så nära Midgård där vi denna kväll fick höra om hans spännande liv också inom
områden utanför astronomin.
Gunnar Andersson
Bland vulkaner och asagudar
Jordens kontinentalplattor har alltid rört sig. Ibland har de brutits upp
och ibland kolliderat med varandra. Under slutet av karbon och början av perm
(två geologiska tidsperioder för 300 miljoner år sedan) uppstod spänningar i vår
kontinentalplatta som ledde till sprickbildning och vulkanism i Skåne. Den
förkastningszon som detta ledde till kom att kallas Tornquistzonen. Idag ser vi
rester av denna dramatiska period i de diabasgångar och vulkanrester som
finns i vår närhet.
Tornquistzonen sträcker sig från Kullaberg i nordväst
diagonalt genom Skåne till Sandhammaren i sydost. Zonen delar Skåne i en
urbergszon dominerad av skog i nordost och en bördig slättbygd i sydväst. Norr
om zonen ses mängder av diabasstråk som sträcker sig i NV-SO riktning (denna
bild visade Eric Kjellin vid sitt föredrag). (Från Karin Rasmussen,
LU-Berggrunds- geologi, nr 201).
Knappast någon har så bra koll på de skånska vulkanerna som Eric Kjellin,
amatörgeolog och en hängiven utforskare av vulkanerna. Han berättade på
Midgårds skola (den 24 oktober 2019) att han besökt och identifierat 150 av de
över 200 vulkaner som hittills har noterats av geologerna. Inledningsvis spelade
han upp en animering som visade hur kontinentalplattorna dansade runt vår jord för att så småningom
lugna ned sig och bilda jättekontinenten Pangea. Det var under denna geologiska
tidsperiod som Tornquistzonen bildades och kontinenterna slutade dansa. Eric
berättade att praktiskt taget alla vulkanrester finns i ett mycket begränsat
område norr om Ringsjöarna, dvs. mitt i Skåne i området mellan Söderåsen
(Röstånga-Ljungbyhed) och åsarna i öst (öster om Tjörnarp).
Han berättade vidare att det är långt ifrån alla som ger sig tydligt
tillkänna utan ofta måste man lägga ner mycket arbete på att finna
vulkanresterna. Gällabjer (eller Gällebjer enligt Eric) är kronan bland
vulkan-resterna där den reser sig mäktigt över horisonten, ej hotfull, endast
vacker. Våra vulkaner har varit tysta i mer än 100 miljoner år, berättade Eric,
så vi kan vara lugna och njuta av tillvaron. Eric började intressera sig för
vulkaner för ca 3 år sedan. Han fann en 100 år gammal karta där alla (fler än
200) vulkanrester var inprickade. Endast ca 70 av dessa är synliga.
Så visade Eric bilder på ett antal mycket tydliga vulkanrester i olika
formationer. Han berättade att genom alla de istider som vulkanerna utsatts för
har det mesta av vulkanerna brutits ner och kvar är de sexkantiga basaltpelarna
som utgör vulkanröret. Tror det var många som nu inspirerades till att med en
detaljerad karta med inprickade vulkanrester försöka besöka dem som man finner
mest intressanta.
Vulkanrest med basalt i kratern vid Rallate (Foto:
Wolfgang)
Så var det kanske några som höjde på ögonbrynen då Eric ville göra gällande
att de miljöer han finner vid de olika mer framträdande vulkanerna stämmer väl
överens med de miljöbeskrivningar som finns nedtecknade i Eddan om asagudarnas
boningar. Det bör då påpekas att redan Olof Rudbeck d.ä. i sitt verk
Atlantica förlägger det av Platon beskrivna ”sagolandet” Atlantis till Sverige
och han inkluderar också Eddan i denna myt. Då Eric åberopar konkreta
iakttagelser kring vulkanresterna och dess likhet med beskrivningarna av
asagudarnas hemvist så som det berättas i Eddan kanske han kan röna större
framgång för sin hypotes än vad Olof Rudbeck gjorde. Att intresset för
de vulkaner vi har i vår närhet är stort framgick av den månghövdade skara som
denna kväll till vår stora glädje kom till Midgård. Är övertygad om att det var
många som efter en välförtjänt fika- och pratstund hade tankarna fulla av
intryck mellan dikt och verklighet som nu behövde sorteras.
(På ”Skånska
Vulkaner Public Group/ Facebook” finns vulkankartor).
Gunnar Andersson
Billinge Spelmanslag på Midgård
Det går inte att beskriva den glädje som Billinge Spelmanslag spred på
Midgårds skola då de spelade och sjöng för en förtjust åhörarskara. Det
var den 26 september 2019 och på scenen stod 8 medlemmar, alla med instrument;
här fanns fioler, dragspel, blockflöjt, basfiol, tvärflöjt, nyckel- harpa
och dragspel.
Här spelades upp låtar av de mest skilda slag; valser, marscher, polkor
med sådan glädje och inlevelse att ingen kunde sitta orörlig utan ”hakade
på” i takt och ton. Det hela utvecklades till någon form av glädjeterapi som
vi alla blev bjudna på. För den som inte var på Midgård denna kväll kan
avnjuta musiken genom bifogad länk.
Billinge
Spelmanslag på Midgård
Så överraskade Stig Pettersson och Georg Welin alla med var sin visa som
sjöngs med sådan inlevelse att skratten och applåderna nästan lyfte taket.
”Kärleks- visa från Röstånga” fångades på film och kan av- njutas i
följande länk.
Kärleksvisa från
Röstånga
Så kunde alla varva ner med fika med hembakade tillbehör som styrelsens
medlemmar ser till att alltid fresta besökarna med. Efter livliga samtal och
udda kommentarer kring lotteriets mysterium lägrade sig så tystnaden över
Midgårdsskolan och en synnerligen fin musikkväll hade nått sitt slut.
Gunnar Andersson
Trädgårdsträffen 2019 regnade inte bort
Mörka moln drog in över Röstånga och i bakgrunden mullrade åskan. Det hade
regnat till och från hela eftermiddagen och då medlemsträffen i trädgården på
Per Gummesons väg i Röstånga skulle starta regnade det ihärdigt. På plats bland
de 18 närvarande, i regnskydd under markisen, fanns John Isberg. Han inledde
träffen genom att med kraft och känsla i sin sång gjuta solsken i de närvarandes
hjärtan och sinnen. Att han besegrade både regn och åska i vårt inre rådde det
inget tvivel om.
Svampar har fascinerat människan i alla tider. Hur de plötsligt dyker upp och
försvinner, deras säregna växtsätt och inte minst deras verkningar. Hur deras
gifter till och med är dödliga eller kan ge upphov till hallucinationer eller
andra avvikande beteenden Det finns hos många stor respekt och till och med
rädsla för svampar.
En "häxring" bildad av svamp har många gånger satt
fart på fantasin. (Walter J Pilsah)
Vetenskapligt har man haft svårt att inordna svamparna i växtriket och Linné
kom därför att placera svampar i en egen familj som han benämnde Chaos, vilket
understryker att han hade huvudbry med svamparna och inte heller ansåg han att
svampar var något att eftertrakta som föda.
Apropå föda och den traditionella svampsoppan var, som framgått ovan,
temat för kvällens trädgårdsträff just svamp. Vid träffen avhandlades inte bara
de synliga fruktkropparna (t.ex. Karljohan) utan mer det vidsträckta mycel (fina
trådar) som utgör själva svampen och hur svamparnas livscykel från enkla sporer
till de ofta välsmakande fruktkropparna ser ut.
Schematisk uppbyggnad av en svamp (skivling).
Fruktkroppen, t.ex. den som soppan är gjord på, lämnar när den mognat ifrån
sig sporer (röda och blå i figuren nedan). Dessa bildar enkärniga långa trådar,
hyfer. Då dessa hyfer (primärmycel) av olika slag träffar på varandra kommer de
att bilda ett tvåkärnigt sekundärmycel. Från detta bildas en fruktkropp och så
är cirkeln sluten. Ett mycel kan vara väldigt utbrett och från detta kan enorma
mängder svamp bildas.
Svampens livscykel från spor till fruktkropp.
(crakkyraw.de)
Men svamp är så mycket mer än de fruktkroppar vi stöter på i skog och mark.
De encelliga, för ögat osynliga svamparna har blivit till avgörande nytta för
människan.
Jästsvampens betydelse för brödbakning behöver knappast förtydligas och inte
heller nödvändigheten av olika typer av jästsvampar vid tillverkning av öl och
vin. Mögelsvampar är ett särskilt intressant kapitel påpekade Gunnar Andersson
då de utgör såväl delikatesser i olika typer av ostar men kanske ännu viktigare
som bärare av ämnen som har bakterie-hämmande effekter och som utgör en rad av
de penicilliner som genom åren räddat livet på miljontals människor. Andra ämnen
i svampar har blivit effektiva medel vid behandling av cancer.
Alexander Flemming fann 1928 att bakterier i en petriskål
inte kunde växa nära en koloni med mögelsvamp (penicillin).
(historychannel.com.au)
Kvällens viktigaste budskap handlade dock om mykorrhiza, det samarbete som
växter och svamp har genom sammankoppling av svampens myceltrådar med växternas
finaste rötter. Härigenom får växten tillgång till mineraler och näringsämnen
medan svampen i utbyte får kolhydrater. Växten gynnas av denna konstruktion
genom att svampens fina myceltrådar kan leta sig in i skrymslen som rötterna
inte når och kan på ett effektivt sätt tillföra växten bl.a. fosfor som är
livsnödvändigt för växten.
För både träd och kulturväxter i våra trädgårdar är
mykorrhizabildning av synnerligen stor vikt. Tillsammans med andra marklevande
organismer skapas en lucker jord där näringen blir mer lättillgänglig.
(plus.rj.se)
I den ursprungliga formen av mykorrhizabildning växer svamptrådarna in i
växtens rötter. Spännande är då för oss i Röstånga att det kunnat konstateras
att då de första växterna (lummer- och ormbunklika växter) "vandrade" upp på
land fanns redan denna typ av mykorrhizabildning och att man funnit att en av
de platser där de landlevande växterna etablerade sig först på jorden var just
här i Röstånga. Det är lätt att förstå att utan hjälp av svamparna kunde inte
dessa växter få tillgång på näringssalter uppe på land.
Så lämnade sällskapet regnet åt sitt öde och flyttade inomhus för att
avnjuta årets svampsoppa som både värmde och gav lite energi (det hade tidigare
under kvällen konstaterats att Karljohansvamp innehåller en högre procenthalt av
protein och kolhydrater jämfört med vanlig komjölk!). Lite kaffe/ te med
nybakade muffins piggade också upp framåt kvällskröken.
Svalbard i akvarell på Midgård den 23 maj 2019
Tidigare kallades ögruppen i Norra ishavet i svenskt språkbruk för
Spetsbergen. Idag är det namnet på den största ön, där också huvudorten
Longyearbyen ligger. Ögruppen upptäcktes av nederländaren Barents 1596 som också
fått ge namn till havet öster om Svalbard.
Genom åren har åtskilliga expeditioner till Svalbard genomförts och
kvällens föredragshållare, konstnären Måns Sjöberg, har gjort flera stycken i IK
Foundations regi. Syftet är att på vetenskaplig grund skapa kännedom om och
ingjuta ansvarskänsla för vår planet. Mer specifikt handlar IK Foundations
expeditioner om att resa i Linnélärjungarnas fotspår och på plats samla data och
göra dokumentation som sedan kan refereras till tidigare anteckningar.
Måns berättade att det inte finns någon skog på ögruppen, men väl utbredd
växtlighet av polarvide. Den speciella ren som finns på Svalbard menar man kom
dit på isflak för kanske 5000 år sedan. De lägger på sig fett för att klara den
kalla årstiden, men då det finns grus i dieten slits tänderna ner vilket ofta
kan leda till svält och överdödlighet. Här finns inga lämlar, som annars är
fjällrävens basföda, så här får det duga med kadaver för den vackra räven.
Isbjörnen, som är ett karaktärsdjur för Svalbard, är inte att leka med så här
gäller det att hålla avstånd berättade Måns.
Fjällräv på Svalbard (Måns Sjöberg)
Så gav Måns Sjöberg lite historiskt perspektiv på ön; bl.a. hur den befolkats
av norrmännen, hur man funnit fyndigheter av kol som brutits (även av ryssar och
svenskar) och om hur Andrée här på Svalbard (Danskön) steg upp i sin ödesdigra
ballongfärd mot nordpolen.
Viktigare var dock att följa de historiska platser där Linnélärjungen Anton
Rolandsson Martin satt sin fot, allt i enlighet med expeditionens syfte. Han
fick möjlighet att 1759 följa med en svensk valfångarexpedition till
”Spetsbergen”. Resan blev dock kortvarig och han kunde endast som hastigast gå
iland på några få ställen där han samlade växter och bergarter. Enligt hans
dagbok, som utgavs först 1881, framgår att han var en god observatör och gjorde
goda beskrivningar av en rad häckfåglar men också av renar och valrossar.
En sten i kvarts som Anton Rolandsson Martin tog hem till
Sverige från Spetsbergen (Naturhistoriska Museet)
Så till kvällens godbitar. Måns Sjöbergs stora biologiska kunskaper och
mångåriga kärlek till naturen kommer till uttryck i hans måleri. Hans
skicklighet som fågelmålare är välkänd och nu fick vi vara med om en resa bland
en rad för Svalbard typiska arter. Här fanns ejder, spetsbergsgås och
stormfågel, men också snösparv, skärsnäppa och den mäktiga storlabben som
attackerar även människor som kommer in i dess revir. Måns fångar i sina
akvareller en känsla för fågelns beteende och miljö som inte låter sig göras med
fotografering.
Så ska man också veta att på en sådan expedition som denna får han inte många
minuter för att färdigställa sitt konstverk. Då det ofta var minusgrader då han
målade av sina motiv fick Måns lära sig nya knep (saltvatten) för att se till
att vattenfärgen inte frös i penseln.
Tärna på Svalbard (Måns Sjöberg)
Men Svalbard är inte bara fåglar. Måns Sjöberg har breddat sin repertoar och
visade fantastiska miljöbilder på isbjörn i vackra och typiska miljöer. Också
den mindre "fagra" valrossen fick ta plats med ibland riktigt ”personliga”
porträtt.
Valross på Svalbard (Måns Sjöberg)
Så avslutade Måns med att berätta att han ska åter till Svalbard i höst. Det
är nog inte svårt att förstå. Även om det huvudsakliga syftet med
akvarellmålningarna var att dokumentera det som enligt expeditionens uppdrag var
av vetenskapligt intresse finns det säkert hos Måns som konstnär också en
lidelse för de rena skönhetsvärden som Svalbard har att erbjuda. Det var en
glädje för kulturföreningen att få bli "medresenär", genom Måns Sjöberg fina
akvareller, till ögruppen Svalbard.
Svalbard (Måns Sjöberg)
Gunnar Andersson
Från lin till linne på Midgård den 25 april 2019
Blommande lin (L. usitatissimum) som kan få fälten att
likna sjöar.
Eva Olsson, ordförande i föreningen Skånelin, bjöd denna
kväll på en uttömmande berättelse om linets historia, dess odling och beredning
i alla steg fram till det färdiga linnetyget.
Lin är en av de äldsta kulturväxterna. Möjligen härstammar bruket att nyttja
linväxten från Kaukasien varifrån det spridit sig till olika kulturer. Fynd i
egyptiska kungagravar visar detaljerade väggmålningar av linhantering för mer än
5000 år sedan. I Norden finns fynd av linredskap från ca 800 år f.Kr. som visar
på användning av lin som nyttoväxt. Hur linet från början kom att fånga
människans intresse vet man inte men sannolikt hade naturen ”rötat och blottat”
de glänsande och starka fibrerna hos det vildväxande linet och man fann dessa
fibrer användbara kanske som fiskelinor.
Eva berättade att lin, liksom hampa, jute och vissa nässlor tillhör
”bastgruppen” och att dessa olika fibrer har fått sina givna användningsområden.
Så fick vi veta att de långa ”fiberbuntarna” ligger ganska ytligt i det höga
spånadslinets stjälk och ger växten en god stadga mot vind. Spånadslinet blir
långt, ca 1 meter, och stjälken saknar förgreningar. I toppen bildas efter att
strået vuxit färdigt vackra blå blommor som senare bildar oljerika frön.
Oljelinet är till skillnad från spånadslinet kortväxt, har rikligt med
förgreningar på stjälken och fler och mer oljerika frön i sin blomkrona.
Som stöd till sin föreläsning hade Eva tagit med sig exempel på verktyg
som behövs för linberedning. På utställningsborden fanns också att beskåda
verkligt fina linneprodukter som några av kulturföreningens medlemmar tagit med
sig.
Eva berättade att 30-35 dagar efter full blom rycks linet upp med rötterna.
(Avhugget lin duger inte då det påverkar rötningen och linfibrernas kvalitet).
Så tar man linet i buntar (handsmått) och jämnar till rotändan, ser till så att
stråna ligger rakt och därefter skall buntarna fälttorkas så snabbt som möjligt.
Nästa steg demonstrerade Eva genom att dra en bunt torkat lin genom en
frörepningskam. Efter detta moment kan linet förvaras länge i vilket stadium som
helst under lång tid. Så vidtar beredningen för att få fram en spinnbar
linfiber. Den inledande fasen kallas rötning. Detta är en biologisk process som
kan ske på land eller i vatten. Fibersträngarna i linet hålls samman av ett ämne
som heter pektin. Detta måste lösas upp och sker med svampangrepp på land och
med bakterier i vatten. Erfarenhetsmässigt vet man hur lång rötningstiden ska
vara med de olika metoderna för att få ut långa och starka ”lintågor”. Så
demonstrerade Eva den mekaniska delen i processen. Med en medhavd handbråka
visade hon hur linstjälkarnas ”vedstomme” kunde brytas sönder och det mesta
falla ner på golvet. En del ”vedrester” satt dock kvar på linfibrerna och dessa
tog Eva bort genom att skäkta linet.
Handbråka med vilken vedämnen i linstrået knäcks till
bitar (U. Lindh)
Med skäktningen tas de sista vedämnena bort från
linfibrerna (L. Josefsson).
I slutfasen skall nu ”skäktlinet” häcklas för att spjälka upp de
sammanhängande linfibrerna. Eva hade några häcklor, från grovhäckla till
finhäckla, med sig för att visa hur man praktiskt arbetar med dem (utan att
sticka sig).
I häcklingen (från grov till fin häckla) skiljs
linfibrerna och man kan nu spinna lingarnet
Sista fasen är spinningen till lingarn och för fullständighetens skull visade
Eva hur den tusentals år gamla tekniken att spinna med slända skall utföras.
För den intresserade är Skånes Lincentrum (bildat 2014) vid Knutstorp
värt ett besök. Här finns en permanent utställning och en brydestuga. Här kan
man gå kurser i praktisk utövning av de processer som ingår i linberedningen som
Eva berättade om.
En synnerligen lärorik kväll på Midgård som avslutades med frågestund och
därefter i sedvanlig ordning kaffe med hembakat, livliga diskussioner och
lotteri.
Gunnar Andersson
Botswana - både öken och våtmarker
Det har nästan blivit en tradition att vi på föreningens årsmöte tas med på
en resa till Afrika. Så ock detta år (2019) då Mikael Pehrsson berättade om sitt och
Saras äventyr bland de vilda djuren i Botswana, ett land som ligger norr om
Sydafrika och utan kustkontakt.
Botswana är ett kontrasternas land. I sydväst breder den stora
Kalahariöknen ut sig med en yta större än halva Botswana. Här lever fortfarande
små grupper av sanfolket (ett ursprungsfolk i Botswana) kvar i sin traditionella
kultur. Det är dessa människors liv som Lasse Berg så fint beskriver i sin bok
”Gryning över Kalahari”. Norr om ökenområdet breder ett mycket stort
träskområde ut sig, Okavangodeltat. Detta är Botswanas mest kända safariområde
och består av en samling unika ekosystem och där våtmarkernas utbredning
varierar kraftigt mellan årstiderna. Området hyser ett synnerligen rikt djurliv,
inte minst fåglar. Öster om detta område ligger ett vidsträckt slättområde,
Chobe nationalpark med stora bestånd av olika arter savanndjur. Så fick
vi ta del av den fantastiska safarin som först gick till Okavangodeltat. Här
fick vi genom Mikaels fantastiskt fina bilder ett närgånget smakprov på den
rikedom som området hyser. Nämnas kan afrikansk gapnäbbsstork, stäppzebra,
angolansk giraff, sydlig gulnäbbstoko, sydlig hornkorp, rosaryggig pelikan,
savannelefant, skattörnskata, afrikansk jaçana, sadelnäbbsstork,
ellipsvattenbock och afrikansk buffel.
Stäppzebra
Vårttrana
Chobe har en annan karaktär och hyser kanske Afrikas största bestånd av
savanndjur. Mikael visade utmärkta exempel på djur man träffar på i detta
område.
Gepard
Afrikansk vildhund
Området har också en synnerligen rik fågelfauna med många rariteter.
Vitkronad vipa
Afrikansk ibisstork
Fotografier: Mikael Pehrsson
Text: Gunnar Andersson
Timmerhus med historia
Så fängslade timmermannen Olof Andersson sin åhörarskara ännu en gång på
Midgård i Röstånga. Denna gång, den 28 februari 2019, berättade han om
renovering av gamla liggtimrade hus som finns på Kulturen i Lund. Här handlar
det om gediget hantverk och att ”jobba från grunden” som Olof uttryckte det.
Genom att studera timmerstockarna i de gamla husen och de efterlämnade
huggmärkena från den tid då huset byggdes kan man få en klar bild av hur
huggverktygen såg ut och vilken teknik som användes. Det är en helt annan
huggteknik och andra verktyg som skall använda vid renovering av ett
1800-talstorp jämfört med restaureringen som gjordes av den 1300-talskyrka,
Södra Råda, som Olof tidigare berättat om (se reportage längre ned på denna
sida).
Olof demonstrerar några huggverktyg
Så illustrerade Olof med bilder vad som menas med att ”jobba från grunden”.
Behöver man en 11-meters bjälke så får man gå ut i en lämplig skog och välja ut
ett träd som håller alla de rätta kvalitéer man önskar, fälla trädet och sedan
bila stocken till den fyrkantiga bjälke som sedan skall sättas på plats i huset.
Att behärska bilandets konst lär man sig inte i en handvändning utan det är en
gammal timmermanskonst som Olof kan till fulländning. Men det är också
arbetskrävande, så här gäller det att hitta en särskild rytm vid bilandet för
att kroppen skall klara de ofta långa arbetspassen.
Så fick vi lite information om hur torvtäckning av tak går till.
Underlaget består av senvuxna granslanor (mycket tätt mellan årsringarna) som
läggs tätt intill varandra. Ovanpå dessa lägges sedan ett antal lager näver och
därefter ett lager grästorv med gräsytan neråt och slutligen ett lager med
gräsytan uppåt. Ett sådant tak har en mycket lång livslängd.
Både under och efter föredraget fick Olof tillfälle att svara på alla de
frågor som de engagerade åhörarna ställde. En mycket lärorik afton på Midgård
som avslutades med den sedvanliga ”fikastunden” och fortsatta diskussioner kring
borden.
För den som önskar fördjupad kunskap om timmermansyrket
rekommenderas att läsa boken ”Timmerhus med historia”. I denna bok visar
författarna (Olof Andersson m.fl.) hur timmermansarbetet gick till då man
renoverade de liggtimrade husen vid Kulturen i Lund.
Gunnar Andersson
Vinterutflykt till Historiska museet i Lund
Många förväntansfulla kulturvänner samlades lördagen den 26 januari vid
busstationen i Röstånga för färd till Lund med buss och tåg. Väglaget var svårt,
men busschauffören gjorde sitt bästa för att komma i tid till tåget i Stehag.
Emellertid var inte minuterna på vår sida och vi fick se tåget susa iväg mitt
framför våra ögon. Nu skulle det bli en timmes väntan på nästa tåg! Då insåg
några i gruppen att vi faktiskt kunde åka en liten omväg över Höör och komma med
ett tåg därifrån till Lund. Det fungerade perfekt och en dryg halvtimme
försenade anlände vi till Lund och promenerade till Historiska museet, som efter
en omfattande renovering öppnat strax före jul. Trots ovanstående förveckling
kändes det fint att kunna ta sig från Röstånga till Lund på ett naturresurssnålt
sätt.
Väl där var vi väldigt ivriga att få se samlingarna från
utgrävningarna vid Uppåkra. Montrarna var fyllda av fantastiska och enastående
fynd av bland annat smycken, mynt, redskap och lerkärl. En glasskål med
silver- och guldband tros komma från trakterna kring Svarta havet. Sammanlagt
har man funnit ca 28 000 föremål vid Uppåkra.
Vi såg också fynden från hästfolket från Sösdala. Det var bland annat
delar av betsel och sadlar i förgyllt silver och brons från järnålderns
folkvandringstid. Fynden tyder på att man inte var isolerad från
omvälvningar i omvärlden utan hade kontakt med människor långväga ifrån.
Sten- och bronssalen innehåller enorma mängder stenyxor av flinta men
också av grönsten, pilspetsar, knivar och skrapor av flinta, allt ordnat i
perfekta rader. Av brons finns holkyxor, knivar, spjutspetsar, fibulor och
annat.
Tyvärr fick vi inte ta del av Forss samlingar av stenyxor m.m. från
Röstångabygden (ca 40 välfyllda lådor) som finns i ett arkiv på annan plats.
På museet finns mycket mer att utforska och det är väl värt fler besök.
Vi avslutade med en trevlig fikastund på Mormors bageri innan vi åkte hem
efter en väldigt uppskattad utflykt.
Det finns mycket information och ett stort bildmaterial på nätet om
Historiska museet.
Kulturföreningen stod för entréavgiften till museet och det tackar vi
särskilt för.
Monica Larsson
Arkitektens syn på den nya förskolan i Röstånga
I Röstångas allra äldsta delar med en kyrka från ca 1170 i centrum ligger ett
komplex av skolbyggnader med den ”äldsta skolan” från 1839 strax söder om kyrkan
intill Kyrkbäcken, ett biflöde till Lilla Bäljaneå. År 1846 byggdes den ”gamla
skolan” som ligger alldeles intill kyrkmuren. Strax intill, väster om
Billingevägen byggdes en ny skola 1905 och 1997 stod skolan Midgård klar, en
modern skola med stor skolrestaurang integrerad med skolans bibliotek.
Äldsta skolan (1839) med kyrkan (ca 1170) i bakgrunden
till höger och den ”gamla skolan” (1846) i bakgrunden till vänster.
Intill detta komplex av historiska byggnader skulle nu en ny förskola se
dagens ljus. Den som framför alla andra arkitekter kände sig manad att anta den
utmaningen var Annette Kristiansson Sergel. "Därför att detta är min hemmaplan"
betonade Annette, och berättade att hon var 6 år gammal då hon flyttade till
Röstånga och växte upp på Björkhällsgatan alldeles intill den plats där det
senare kom att ligga en förskola som nu skulle byggas ut.
På kulturföreningens föredrag den 8 november 2018, passande nog på skolan Midgård
i Röstånga, berättade Annette om resan från idé till färdig förskola. Skolan har
haft en väldigt fin utveckling i Röstånga, och projektet handlar om ca 100 barn
som skulle beredas en miljö som gynnar såväl individuellt lärande som sociala
aktiviteter. Tillbyggnaden skulle nu bindas samman med den tidigare
förskolebyggnaden samt harmoniera med kyrkan på andra sidan Billingevägen.
Gaveln mot kyrkan i den tillbyggda delen fick samma proportioner som den i den
gamla delen. Fönstersättningen med stora och små fönster i olika geometriska
mönster vittnar verkligen om att vi har att göra med en förskola. Barngrupperna
har egna lek- och servicerum och dessa ”sticker ut på fram- och baksidan av den
långsmala byggkroppen.
En synnerligen viktig funktion i förskoleprojektet var det stora samlingsrum
som ligger centralt och som sammanbinder alla smårum. Här erbjuds barnen en ny
värld som ger ett bra underlag till den pedagogik som tillämpas och som syftar
till att stärka barnens kreativitet men också självkänsla och empati.
Annette berättade om det täta samarbetet med skolans lärare under planering
och genomförande av projektet och hur viktigt det var att byggnaderna skulle
kunna möta framtida eventuella förändringar i lärandets pedagogik.
Man skulle nästan kunna tro att eleverna suttit med vid
ritbordet.
Annette berättade också om hur fäst hon varit vid de träd som i hennes ungdom
växte på förskolans tomtmark. Här har man låtit dessa vackra bokar stå kvar som
vårdträd framför entrén till ingången mellan den gamla och ny delen. Yttermiljön
utgörs av dominerande hårdgjorda ytor, men här finns också en del naturtrogna
grönytor.
De bevarade bokträden som ”tvingat” huskroppen att ge
lite vika. Bakom syns tegeltaket på det stora gemensamma rummet, och framför de
utskjutande mindre rummen för enskilda barngrupper.
Vid den efterföljande frågestunden berättade Annette lite om hur kraven på
hur lärorummen ska utformas skiljer sig mellan förskolan och de högre nivåerna.
Trots detta behöver inte en skolbyggnad vara ett plagiat från en viss befintlig
byggnad på samma nivå. För Björkhälls förskola var det viktigt att alla
avdelningar hängde ihop och det gick att lösa med ett nytt och spännande
koncept.
Normalt brukar arkitekter få känna av både ris och ros för sina
”tilltag”. Denna kväll på Midgård utdelade den kulturkunniga publiken nästan
enbart ros till arkitekten.
Gunnar Andersson
Ulla Tengberg om Karin Larsson
Det går knappast att förstå hur Karin Larssons banbrytande stilbildning kunde
få så stor plats i det svenska folkhemmet utan att först beröra hur detta växte
fram i samverkan mellan henne och maken, konstnären Carl Larsson. Var och en var
särpräglade konstnärliga begåvningar, men det var från början inte på något sett
givet att det skulle resultera i den folkkära stilbildning som senare skulle
knytas till deras gemensamma hem i Sundborn.
Ulla Tengberg berättade att Carl växte upp under tuffa förhållanden, och
att han under sina studier vid Konstakademin hankade sig fram som
tidningstecknare. Han for till Paris (1877), men kände sig där aldrig riktigt
tillfreds med den tidens ”historiemåleri” och flyttade efter en tid ut till
konstnärsstaden Grez-sur-Loing vid Fontainebleauskogen, och här kom den stora
brytpunkten i hans måleri. Han övergav nu oljan och började måla ”nutida”
akvareller i närmast impressionistisk stil. Nu målades blommor och lövverk och
slingrande stjälkar och ljusets väg ner bland blomfärger och skir grönska.
Viktigast för hans framtid var dock att här träffade han Karin Bergöö, som
väl behärskade akvarellmåleriets tekniker. De förlovade och gifte sig, bodde en
tid i Grez-sur-Loing, men flyttade hem till Sverige och efter en tid (1888) till
hemmet i Sundborn som Karin och Carl fått av Karins far. Carl deklarerade klart
och tydligt ”att kvinnor inte skall stå bakom staffliet utan deras plats är i
hemmet”, så hur kunde då Karin få utlopp för sin konstnärliga kreativitet i ett
liv tillsammans med Carl och dennes uttalade uppfattning? Ulla förklarade att
det nog sannolikt hängde samman med en för Carl banbrytande målning,
”Ateljéidyll”, där han avbildar Karin med deras första barn. Han uttryckte en
stor värme och lycka inför denna situation i sitt och familjens liv, och
beslutade att ägna stor del av sitt måleri åt familjen. Detta var början till en
lång rad av ”familjeidyller” som gjorde Carl så välkänd i de svenska hemmen.
”Ateljéidyll”, en målning som kom att betyda en helt ny
inriktning i Carl Larssons måleri.
Samtidigt som Carl och Karin flyttade till Sundborn, berättade Ulla Tengberg,
så grundades den engelska Art & Craft-rörelsen som förespråkade att konstnärer
borde också vara hantverkare. Man ansåg att industrialismen hade utarmat konsten
och hantverket, och man menade att hem inredda med vackert hantverk skulle göra
människor mer lyckliga. Man studerade bl.a. medeltida textilier och naturens
former (storblommiga och iögonfallande blommor, speciellt vackra frukter) och
stiliserade och använde dem som mönster till tapeter och tyger.
Kaprifolkudde av Karin Larsson
Dessa idéer fångade Karin upp, och med ett nytt hem med trädgård i Sundborn
fanns nu alla förutsättningar på plats. Karin kom att utveckla en helt egen
identitet i sitt konstnärskap. Hon hade ett otroligt sinne för färger och former
och utnyttjade detta djärvt och fantasifullt i sina skapelser.
Draperiet till barnkammaren
Carl målade blommor och slingor medan hon vävde och broderade. Hon skapade
blickfång, förenklade och lyfte fram även hemmets funktioner. Under en längre
regnperiod, berättade Ulla, då Carl gick och surade, sade Karin till honom att
han ”kunde ju måla av vårt hem”. Nu hamnade staffliet inomhus och nu
dokumenterades hemmet i ett antal målningar som publicerades i olika böcker
(”Mitt hem” m.fl.).
Målningarna visades upp på Världsutställningen i Stockholm 1898 och fick ett
otroligt mottagande. Dessa bilder kom nu att ”marknadsföra” Karins enastående
gärning som konstnärinna och hantverkare i sitt eget hem och lyfta fram hennes
banbrytande textilier, djärva färgsättningar och unika blomsterarrangemang.
Så avslutade Ulla Tengberg med att ta oss med på en liten rundtur inne i
Karin och Carls hem i Sundborn, och lyfte fram exempel på Karin Larsson
enastående textilarbeten och inte minst vad hon skapat vid sin vävstol. Här
fanns en gobeläng, ”de fyra elementen” som Carl fått i present och som det tagit
Karin ett par år att väva. Här fanns en stor bordsduk med ett ”invävt päron” som
kommit dit på barnens önskan. Det föremål som dock allra mest fångat Ulla
Tengbergs uppmärksamhet var ett draperi som hängde i dörröppningen till
barnkammaren. Draperiet var vävt med en teknik som var helt unik för Karin
Larsson. Efter denna berikande föreläsning av Ulla Tengberg stod det
helt klart att maken Carls deklaration om att ”kvinnans plats bör vara i hemmet”
inte på något sätt hade lagt någon hämsko på Karins inneboende skaparkraft utan
samverkan mellan Karin och Carl gjorde att båda två, var och en med sina unika
begåvningar och energier, kom att skapa något som gick rakt in i den svenska
folksjälen men också i sina konstnärliga kvalitéer blev berömda långt utanför
Sveriges gränser.
Så stärkte vi oss alla med kaffe (eller te) och goda
hembakade bullar med pålägg och kanske saknade någon en riktigt fin duk på
bordet efter detta ”färgsprakande” föredrag.
Gunnar Andersson
Vårutflykt till Vallåkra
Så varför ska Röstångabygdens Kulturförening förlägga sin vårutflykt till
Vallåkra i nordvästra Skåne? Ett starkt kulturhistoriskt skäl är att besöka
stenkärlsfabriken som är känd av de flesta. Vallåkra är dock minst lika känd,
åtminstone i vetenskapliga kretsar, för de fotspår som en flock dinosaurier
satte i leran i utkanten av nuvarande Vallåkra för cirka 200 miljoner år sedan.
Det var i början av 1970-talet som dessa fotspår upptäcktes och en del av dem
kom att bevaras medan resten utplånades i samband med täktverksamhetens
grävarbete.
Stenkärlsfabriken som de 22 entusiastiska föreningsmedlemmarna besökte
den 20 maj 2018 grundades 1864. Redan i början på 1700-talet hade man påbörjat brytning av
stenkol, och efter flera upp- och nedgångar i stenkolsbrytningen vaknade ett
starkt intresse i samband med den industriella utvecklingen, och på 1860-talet
bildades Wallåkra stenkolsfabrik. Då här avsattes en stor mängd lera som var
mycket lämplig för keramikframställning grundades Wallåkra Stenkärlsfabrik 1864.
Verksamheten är högst levande än idag och här fick vi lära oss hur de
handdrejade produkterna kom till. Mest imponerande var den kolossala brännugnen
(mer än 20 m3). Här kunde vi gå in i ugnen och se de brunglänsande
krukorna och krusen som ännu inte tagits ut ur ugnen. Vi blev generöst
undervisade i hantverket och att då den koleldade ugnen nått en temperatur av
1300 grader kastar man in salt i ugnen. Saltet förgasas och lägger sig på
kärlens yta och natriumet i saltet förenar sig med lerans kiselsyra och bildar
ett så kallat natronglas som ger kärlen dess hårda glänsande yta och sin
karaktär. Bränningen tar knappt tre dygn och sedan är det med spänning som
resultatet kan inspekteras då ugnen svalnat.
Innan konkurrensen från glas- och konservburkar blev övermäktig bestod
tillverkningen huvudsakligen av krukor som genom lerans kvalité och glasering
gjorts vattentäta och därför var lämpliga för inläggningar och förvaring.
Efter besöket i stenkärlsfabriken gjorde vi en tur in i naturreservatet
Borgen som ligger alldeles intill och fick känna lite av historiens vingslag
genom att promenera lite på mark som dinosaurierna en gång trampat på.
På vårt utflyktsprogram stod också ett besök till Tomatens hus som
ligger i utkanten av Vallåkra. Här blev vi guidade in i växthuset och fick
företagets odlingsprincip berättad. Man odlar tomaterna helt kemikaliefritt och
angrepp hålls i schack med ” biologisk krigföring” med hjälp av rovkvalster och
andra insekter som håller efter skadeinsekterna. Vidare låter man humlor,
importerade från Holland, sköta pollineringen.
Hela produktionen säljs i butiken och vi bjöds uppleva hur en ”riktig”
tomat ska smaka. Viktigt är att tomaten är fullt mogen och med tanke på att
tomaterna säljs på plats behöver man inte använda tomatsorter som skall tåla
långa transporter. Väl hemma ska tomaterna inte in i kylskåpet utan förvaras i
rumstemperatur. Värt att veta är att riktigt mogna (röda) tomater innehåller ett
ämne som heter lycopen. Detta ämne har visat sig ha en gynnsam effekt på tarmens
immunsystem och därmed också en gynnsam påverkan på matsmältningen.
Gunnar Andersson
Mats Andersson gav oss fint grillväder
Vädret är aldrig inställt och intresset är alltid stort. Så och på skolan
Midgård i Röstånga torsdagen den 19 april då meteorolog Mats Andersson
på ett lättsamt sätt tog oss med på en resa från insamling av mätdata till de
väderkartor vi kan se på TV.
Själv kom inte Mats att intressera sig för meteorologi förrän han var 36
år och började då studera ämnet för att två år senare få jobb på Sturups
flygplats. År 2000 bar det iväg till SMHI i Norrköping och två år senare blev
det Stockholm och SVT och därmed blev Mats välkänd för hela svenska folket.
Sedan bondepraktikans tid har vi ju alla varit intresserade av vädret, och
förr då flertalet hade sin näring i jordbruket var också fler beroende av
vädret. Mats underströk att idag är bönderna SMHI:s mest krävande kunder. De
behöver ju ha säkra och tillförlitliga prognoser inför sådd och skörd. Mats
berättade också att sannolikheten för att prognosen skall slå in ligger på 83 %,
vilket anses bra.
Vi fick nu följa, med datorns hjälp, hur väderläget kunde ändras
över Skåne och Blekinge timma för timma. Men vi fick också en prognos inför
kommande fredagskväll i Röstånga och den gav oss ett underbart ”grillväder”,
nästan vindstilla och 18–21 grader, vilket det också blev.
Före de kraftfulla datorernas tid var det mycket manuellt arbete som
gällde och då blev det aldrig mer ett par prognoser per dygn. Det har också
alltid funnits de som av rent intresse skaffat sig en ”förmåga att spå väder”.
Detta kan låta lättsinnigt men vissa väderlägen upprepas och genom att jämföra
dessa från år till år går det med viss sannolikhet att ”spå väder”. Också
molnens utseende kan ge viktig information om att regn är på gång undervisade
Mats.
Cirrusmoln - ser vackra ut men varnar om regn
Så blev det avslutningsvis också lite information om de oroande
klimatförändringar som nu bokstavligen står för dörren. Nu planerar kommunerna
ny bebyggelse med god marginal till de stigande vattennivåerna vid våra skånska
kuster. Vi fick också tips under den avslutande frågestunden om de ”appar” som
står till förfogande och där vi kan få aktuellt väderläge.
Gunnar Andersson
Med safaribuss genom syd- och västafrika
På stigar går man aldrig riktigt ensam. Fötterna har sällskap med alla
steg som stigit stigen fram. Margaret och
Stig Jensen lever sina drömmar. Torsdagen den 22 mars
avslutades föreningens årsmöte 2018 med en reseberättelse – som brukligt vid
våra årsmöten. Margaret och Stig Jensen var för någon månad sedan hemkomna från
en flera veckor lång safariresa med start i Sydafrika. Det var en
spännande resa, inte minst då hela färden på nära 500 mil gjordes med en ombyggd
buss som anpassats för safari med turister, trots att bussen hade sett sina
bästa dagar. Det visade sig, ungefär halvvägs och mitt i ingenstans, att motorn
skar, vilket hade märkts vara på gång under några dagar. En ny buss ringdes in
och dök upp, även den från ingenstans, efter en tids väntan. Färden
gick vidare som om inget hade hänt. De afrikanska researrangörerna har en – tack
och lov – positiv syn på tillvaron – ”det ordnar sig alltid på något sätt” -,
även när den kantas av ”problem” som skulle ha fått europén att bryta ihop.
Övernattningar skedde i tält i skuggiga dungar med få träd eller på mycket enkla
”campgrounds”, och mat lagades av en medföljande kock under enkla förhållanden.
Det serverades ändå en utmärkt meny, välsmakande och trevlig, lagad i ett
medfört fältkök. Färden gick till några av Afrikas kända national- och
safariparker, och möten med de vilda djur man förväntar sig på en safariresa
infriades med råge. Elefanter, lejon, noshörningar, hjortar, antiloper, bufflar
- alla de stora och vilda djur som lever fritt och hyfsat säkert i de stora
nationalparkerna.
Likasinnade reskamrater – resan genomfördes under bitvis krävande
förhållanden – bidrog till ett gott kamratskap och oförglömliga minnen.
Återberättat av Rolf Nielsen
Gammalsvenskby
Ett föredrag av Kalle Eriksson den 15 februari 2018.
Kalle Eriksson har en bakgrund som lärare, turistchef i Båstad, och som en av
grundarna av tennismuséet i Båstad. Bjärehalvön har alltid tjusat Kalle och vid
75 års ålder började han skriva böcker om just Bjäre. Kalle utsågs 2014 till
Årets eldsjäl. Han har 60 000 bilder i sitt eget bildarkiv. Bilder betyder
mycket för Kalle. Kalle öste in mål för HIF i Allsvenskan omgiven av storheter
som landslagsmålvakten Kalle Svensson, försvararen Sven-Ove Svensson och
mittfältaren Sven Espling. Kalles stora intresse är idrott och historia. Kalle
berättade med stöd av bilder om Gammalsvenskby, Zmijevka på ukrainska.
Gammalsvenskbys befolkning kom ursprungligen från Dagö i dagens Estland, som
fram till 1721 var en del av Sverige. Under den ryska kejsarinnan Katarina II
kom en del av den svenska befolkningen på ön att flytta i augusti 1781. Med
löften om bördigt land flyttade de till Nya Ryssland i det som idag är södra
Ukraina, där det forna Krimkhanatet användes som kolonimark. Vissa källor säger
att migrationen var ett tvång, andra pekar på det faktum att fattiga och
förtryckta bönder gavs något som måste ses som ett generöst erbjudande vid
tidpunkten. Slutresultatet kom dock att bli katastrofalt. Många av de omkring 1
000 byborna dog under marschen till sitt nya hem. När de anlände fann de inte
några spår av de hus som hade utlovats skulle stå klara åt dem. Under det första
året i Nya Ryssland kom många av byborna att mista sina liv. Enligt kyrkböckerna
var enbart 135 personer vid liv i mars 1783.
De tre byarna Schlangendorf, Mülhausendorf och Klosterdorf grundades några år
senare av tyska kolonister nära Gammalsvenskby. I dag ingår alla dessa byar i
byn Zmijevka. Som en följd av detta kom svenskarna att bli en minoritet i
området och många av prästerna och lärarna som tjänstgjorde i området var
tysktalande. Detta, tillsammans med den växande bristen på odlingsbar mark,
ledde till att kontakterna mellan Gammalsvenskby och de tyska byarna ibland var
ganska ansträngda. Trots att kontakten med Sverige var nästan obefintlig
under ett århundrade kom befolkningen i Gammalsvenskby att upprätthålla sina
traditioner och sin lutherska tro. De hade även kvar sin gamla östsvenska
dialekt. I slutet av 1800-talet återupprättades vissa band med Sverige. Man
samlade ihop betydande summor pengar både i Sverige och i Finland för att bygga
en ny svensk kyrka, som sedan kunde invigas år 1885. Svenska besökare kom att
bli mer och mer vanliga och vissa bybor kom även att prenumerera på svenska
tidningar. I och med det första världskrigets utbrott kom
kommunikationskanalerna återigen att brytas. En omfattande hungersnöd utbröt och
en första svensk expedition under ledning av Wilhelm Sarwe medförde 1922
förnödenheter från Sverige. Efter den ryska revolutionen bad de svenska
kolonisatörerna om rätt att få lämna Sovjetunionen och slå sig ner i Sverige,
där deras fall hade tagits upp av en nationell rörelse och stöddes av ärkebiskop
Nathan Söderblom. Söderblom bad Wilhelm Sarwe att leda en ny expedition för att
hämta de svenskbybor som önskade resa till Sverige. Den 1 augusti 1929
anlände 881 bybor till Sverige. Enbart en handfull valde att stanna kvar i
Gammalsvenskby (1927 bodde det sammanlagt 895 personer som var ättlingar till
estlandssvenskarna i byn). Av dem som lämnade Gammalsvenskby valde senare
omkring 100 personer att flytta vidare från Sverige till Kanada, ett land dit
tidigare emigranter från Gammalsvenskby hade åkt. De flesta av dem slog sig ner
i Manitoba, varav några återvände senare till Sverige. Majoriteten av de
bybor som kom att stanna i Sverige slog sig ner på Gotland. Ättlingarna till dem
har i dag ett museum om estlandssvenskarnas historia i gotländska Roma. Trots
sin gemensamma bakgrund tilläts de inte att stanna i ett sammanhängande
samhälle. De ansågs vara immigranter i ett land som genomgick en allvarlig
ekonomisk kris och möttes ibland med fientlighet av lokalbefolkningen. Snart
började vissa av byborna tala om att återvända till Sovjetunionen. Detta
understöddes aktivt av Sveriges kommunistiska parti och de första familjerna
återvände före årsskiftet 1929-1930. Sammanlagt valde omkring 250 bybor
att återvända till Sovjetunionen. Tillsammans med medlemmar från det svenska
kommunistpartiet, som sänts dit av Komintern, grundade de ett kollektivjordbruk
som kallades för Svedkompartija - Sveriges Kommunistiska Parti. Livet i
Sovjetunionen skulle dock komma att bli hårt. Hungern 1932–1933 gav upphov till
förslaget att man skulle återvända till Sverige, där vissa bybor skrev på en
lista att de ville lämna landet. Detta ledde till att 20 personer arresterades
av den hemliga polisen GPU. Fem av dem sattes i fängelse. Flera bybor dödades i
Stalins utrensningar under de följande åren. När andra världskriget bröt
ut och Tyskland anföll Sovjetunionen kom Ukrainska SSR att invaderas. De tyska
soldaterna som marscherade in i byn den 25 augusti 1941 välkomnades de till en
början som befriare. När den tyska armén 1943 var tvungen att dra sig tillbaka
kom svenskarna att evakueras tillsammans med tyskarna i området. Många hamnade i
Krotoschyn i Warthegau i det ockuperade Polen och nästan 150 togs av sovjetiska
myndigheter vid krigets slut och sändes till arbetsläger, så kallade gulager. De
tilläts dock att återvända till Ukrainska SSR 1947. Andra lyckades ta sig till
Sverige eller direkt tillbaka till Gammalsvenskby. Efter Sovjetunionens
fall har kontakterna med Sverige återupprättats. I dag har byn 150–200 invånare
av svenskt ursprung. Endast några av dem talar ännu i dag flytande svenska.
Visst ekonomiskt stöd har getts av Svenska kyrkan och av Gotlands kommun.
Gotland skrev den 15 april 2001 ett vänortsavtal med byn. 1996 grundades Chumak,
ett svenskägt företag som producerar matolja, ketchup och livsmedelskonserver, i
den närbelägna staden Kachovka. 2008 var svenska kungaparet på officiellt
besök i Gammalsvenskby.
Rolf Nielsen, med stöd av text från Wikipedia
Med smak av Norrsken
Ett engagerat föredrag av kocken Björn Ylipää, Pajala och
Löddeköpinge, den 18 januari 2018.
Hur smakar Norrsken, musiken från Bo Kaspers Orkester och en kväll i bastun i
Pajala? Vad är en måltidsupplevelse?
Den ska förstås vara en njutning för munnen och för ögat, men kan
den också förmedla en upplevelse av en händelse, en plats, ett musikstycke, en
sinnesstämning, eller kanske till och med en lansering av en ny bilmodell?
Detta är tankar som engagerar kocken Björn Ylipää som med den
likatänkande hustrun Lena arbetar med i det egna företaget Måltidsvision i
Löddeköpinge.
Företaget får uppdrag att komponera smakupplevelser (måltider) utifrån vad
beställaren vill uppnå – representation bland speciella gäster, lansering av en
produkt i en speciell miljö, i ett annorlunda sammanhang. Då ställer sig paret
Ylipää frågan – hur smakar man skillnad på en traditionell måltid och en som
anpassats till omständigheterna? Hur smakar exempelvis Norrsken som ska
beskådas av turister i Norrbotten? Hur smakar en måltid bland militärflygplan i
en hangar i Luleå? Ett uppdrag som företaget fick i samband med ett
internationellt toppmöte bland tillresta politiker. Ingen enkel uppgift då
hangaren var fylld av lukten av flygbränsle. Hur matchas detta smakmässigt?
Det finns numera många bra kockar i Sverige. Kokböcker ges ut i parti och minut.
Sverige är det land i världen där det ges ut flest kokböcker räknat per
invånare, och 2016 gavs det ut närmare 400 kokböcker. Man räknar med att det ges
ut en kokbok om dagen i Sverige. Alla ska ju äta. Björn Ylipää är kock
och har givit ut en kokbok – men är betydligt mer spännande än så. Björn har
gjort en lång utvecklande resa i matlagningskonst, från köket i barndomshemmet i
Pajala via matlådan i skogsarbetarbaracken, till initiativet och uppstarten av
den första pizzerian i Pajala, till slarvmat i hast med bluesbandet Brickyard
till en kvalificerad utbildning i matlagningskonst vid högskoleutbildningen i
Måltidens hus i Grythyttan. Under utbildningen i Grythyttan träffade
Björn sin blivande fru Lena och så småningom blir det början på en lång
geografisk resa som slutar i Löddeköpinge, där det egna företaget Måltidsvision
finns. Björn arbetar också halvtid på Gastronomiprogrammet vid högskolan
i Kristianstad. Björn har sagt om sig själv: ”På grund av min
bakgrund är jag inte instyrd i den traditionella franska måltidsordningen – jag
är liksom lite utanför och ser maten ur ett annat perspektiv.” En mycket
sinnlig kväll med inlevelse och trevliga matrecept.
Tack Björn!
Rolf Nielsen
Liten julkonsert med Vera Ek Trio
Torsdagen den 7 december hade ett 40-tal medlemmar glädjen att få lyssna till
amerikanska och svenska musikskatter kompletterade med julinspiration,
musikaliskt framfört av Vera Ek Trio. Föreningen bjuder vanligen på fina
föreläsningar och arrangemang, men ibland är det för lite av musikalisk glädje.
Därför var det särskilt roligt att få inleda julmånaden med fin musik i
kombination med lite julstämning. Det var föreningens sista arrangemang för år
2017 för sedan väntade julen med maten och klapparna.
Vera Eks Trio består av tre elever från musiklinjen på Fridhems folkhögskola.
Vera, gruppens ”kapellmästare”, stod för sången och ackompanjerades av Gustav
Alte på gitarr och Joel Holmesson på kontrabas. Jazzen präglar gruppens
musikstil och inspiratörerna är Monica Zetterlund och Jan Johansson,
kompletterat med minnen från den amerikanska musikskatten – låtar som vi alla
känner igen, gärna minns och kan sjunga med i. Mycket fint och mycket
uppskattat! Vi imponerades av så mycket bra musik från så få instrument.
Skickliga musiker helt enkelt. Vi lärde oss också om musiklinjerna på Fridhems
folkhögskola, och förstår att jazzen har en framtid. Om det vittnar intresset
och musikaliteten.
Rolf Nielsen
Möten från kåkfarare till presidenter
Torsdagen den 16 november gästades Röstångabygdens Kulturförening av
föredragshållaren Gert Tornberg. Vad sa Anita Ekberg
när Gert som 10-åring ringde på hemma hos henne på Östra Fäladsgatan i Malmö?
Där stod den lille pågen med ett fång rosor i famnen och ville absolut överlämna
dem personligen till Anita, inte till hennes manager som öppnade dörren. Anita
kom, och tog glädjande emot rosorna och lovade omedelbart att återkomma till
lille Gert med ett stort tack. Jodå, Anita höll sitt löfte och hämtade upp Gert
med sin fina bil och bjöd, med Gert i framsätet, på en rejäl rundtur i Malmö.
Något som pressen gärna uppmärksammade.
Vad gjorde Gert på cirkusen som han rymde till och turnerade med ett tag? Vad
kan Du göra för oss, frågade den skånske cirkusdirektören Trolle Rhodin? Vad som
helst och allt möjligt, svarade Gert utan att blinka, för självförtroendet var
det inget fel på. Gerts mamma var en stödjande mamma som tyckte att Gert
skulle söka sig de vägar som han ville ta i livet. Gerts pappa däremot tyckte
att grabben skulle skaffa sig ett riktigt arbete som man kan försörja en familj
på. Pappan tvivlade på Gerts förmåga att ta sig fram i livet. Han hade fel
och modern fick rätt. Googlar man på Gert Tornberg finner man en
intressant person; en upptäcktsresande i mänskliga möten med spännande personer.
Gert är för egen del en intressant person helt enkelt, fast kanske något
förenklat.
Gert Tornberg har träffat många intressanta personer som studiovärd på
Sveriges Television, bland annat var han under många år delaktig i programmet
Här är ditt liv med Lasse Holmqvist som programledare. Gert var också
manager till Eva Rydberg och följde med henne på några jobb i USA. Där mötte de
bland annat Sammy Davis Jr. i hans loge i Las Vegas, bland flera andra kändisar.
Sammy Davis Jr. var en öppenhjärtig och mycket vänlig man, berättade Gert.
Gert har också mött Ernst-Hugo Järegård, och varit med på ett flertal
filminspelningar av Skånska mord med Ernst-Hugo i huvudrollen. Gert har också
arbetat med bland annat Jarl Kulle och Nils Poppe. En god vän för livet, också
på ett personligt plan, blev Gert till Git Gay. Listan med möten är lång.
Dessa och andra möten speglade Gert genom berättelser och bilder med stöd av den
musik som förknippas med personerna. En trevlig kväll! På frågan om hur
det kunde bli så här svarade Gert att han aldrig varit rädd för att ta kontakt
med, till en början, främmande människor. Med hjälp av tron på sig själv, i
kombination med ett charmigt och vinnande sätt, fick Gert en ingång till
kändisar som annars höll sig lite för sig själva. Det fanns ju inget att förlora
och alla är vi ju människor och ganska lika innerst inne.
Rolf Nielsen
En skånsk same
Torsdagen den 26 oktober höll Helena Dådring ett mycket
uppskattat föredrag för ett drygt 40-tal intresserade medlemmar. Helena, same
med egna renar från Gällivare skogssameby, är numera bosatt i Ljungbyhed med
skånsk man och barn.
Föredraget var pedagogiskt upplagt i PowerPoint-format och visades på duk.
Redovisningen omfattade samernas livsvillkor – möjligheter och svårigheter - att
vara en minoritetsbefolkning med nomadiska levnadsvillkor, ursprungligen.
Sápmi = sameland, omfattar både privat och statlig mark i fyra länder, och
rennäringens villkor leder inte sällan till konflikter om betesmark, jakt och
fiskerätt. Hävdvunna livsvillkor gentemot lagbundna förordningar, gränser och
staket. Men samernas kultur är också en stor turistnäring
internationellt uppmärksammad, med jojken och slöjden som synnerligen attraktiva
delar. Hur många samer finns det i Sverige? Hur många i Norge, Finland
och Ryssland? Hur många finns i Klippans kommun? Svaren gavs i föredraget.
Sápmi omfattar dessa länder och riksgränserna, som är av formell karaktär,
ger dock samerna skilda förutsättningar för sina respektive verksamheter i de
olika länderna. Ett mycket berikande föredrag, uppskattat av många.
Rolf Nielsen
Höstutflykt till Skånska Lantbruksmuseet
Söndagen den 17 september samlades 19
föreningsmedlemmar (en var inte medlem före resan, men blev det efter resan) för
avresa till Alnarp. Alla fick bra plats i kulturbussen och hade en gemensam och
trygg resa med medlemmen Stig Jensen bakom ratten.
Ett av Alnarps museer är Skånska Lantbruksmuseet, som tillkom genom ett
initiativ i samband med de skånska hushållningssällskapens 100-årsjubileum i
Alnarp 1914. Efter jordbruksutställningen på Baltiska utställningen i Malmö 15
maj – 4 oktober 1914 flyttades de flesta föremålen till den specialbyggda
museibyggnaden i rödmålat trä på Alnarp.
Byggnaden ritades av Alfred Arwidius, stod färdig 1916 och inrymmer
specialutställningar, jordbrukmaskiner och redskap, bland annat Sveriges första
skördetröska, inköpt från USA och monterad på Axelvolds gård. I anslutning till
museet finns en stödjande vänförening.
I andra byggnader på området finns Hovbeslagsmuseet, utifrån den tidigare
hovslagareutbildningen på området, Vagnsmuseet, med vagnar och åkdon från
1700-talet och framåt, samt den permanenta utställningen över Alnarps historia.
Lantbruksmuseet inrymmer också en överskådlig samling över hushållets
redskap och maskiner. Det regnade rejält och den medförda lunchen fick
ätas från bänkar och bord mitt i utställningen bland tröskor och traktorer. Vi
fick en mycket fin guidning av Barbro och Lennart Henriksson
från Lund. Hemfärden påbörjades men det var mycket kvar att besöka och
uppleva. Vi gjorde ett stopp på Sandskogens Vingård. Sven-Ove Nilsson
guidade oss runt bland rader av vinstockar, både vita och röda. Han satte oss in
i konsten att göra vin på egen vingård, men också ett krångligt regelverk när
det sedan gäller att förmedla vinet utanför det egna hägnet. Det går bra via
Systembolaget, men inte i egen regi. Ännu!
För Sandskogens vidkommande handlar det om att i samband med en vinprovning
och matservering erbjuda gästerna vinet. Gårdsförsäljning är ännu inte tillåtet
men diskuteras flitigt – hur, och med vilka problem som kan följa. Men
odling och att producera vin är en möjlighet som Sverige fick med inträdet i EU.
Numera är Sverige klassat som ett vinproducerande land, dock inte i klass med
Frankrike och Tyskland för att nämna några länder i Europa som är stora
vinproducenter. Färden gick vidare till sista stoppet före hemkomsten.
Vi besökte Höjs Boställe och linoljeproducenten Jan Greger Persson
med familj. Vi fick lära oss allt om linolja. Vägen från växten på
fältet till den raffinerade produkten i flytande form inklusive omhändertagandet
av restprodukterna, vilka går att använda, endera som träimpregnering eller som
djurfoder. Kallpressad linolja har mängder av fördelar, och eftersom den
består av 100 % ren linolja är den vattenavvisande. Den är tunnflytande och har
därmed hög inträngningsförmåga, vilket gör den idealisk för impregnering.
Linolja framställd i Sverige har dessutom en väldigt hög halt linolensyra, något
som gör oljan snabbtorkande. Eftersom den inte innehåller några lösningsmedel
eller andra tillsatser är linoljan även mycket miljövänlig. Efter en
lärorik dag slutade utflykten där den började – på parkeringen vid Röstånga
Gästis.
Rolf Nielsen
I Olgas och Gunnars trädgård
Som traditionen bjuder arrangerades en sensommarkväll i Olgas och Gunnars
trädgård, i år torsdagen den 10 augusti. Vädret var överraskande fint, denna
regniga sommar, och kvällen ljummen och skön.
I en underbar och grönskande miljö bjöds först på fin musik (flöjt och
klarinett) av syskonen Amanda och Beata Ripa, som
ackompanjerades av pappa Christopher på gitarr.
Vi fick höra allt ifrån klassiskt, som vi alla känner igen, till sommarvisor
och populärmusik vi minns från 60- och 70-talet. Mycket passande för en äldre
publik. Väl genomtänkt och mycket bra framfört! Sen tog Gunnar
vid och berättade, inte allt han visste för då hade kvällen blivit lång, men ett
klokt urval kunskap om humlor. En mycket fascinerande och spännande
insekt, som jag trodde var en snäll en som inte sticks som sin betydligt mer
aggressiva kompis getingen. Men humlor sticks, sa Gunnar.
Sen berättade han om deras bostäder, hur de parar sig och vilken nytta de gör
för växter och därmed också för oss människor. Utan insekterna så blir livet
fattigt, trist och inte alls roligt om man gillar mat från sädesfält och
trädgård. Och mycket fanns förstås att berätta, men svampsoppan sattes
fram av Olga som ett tecken från skyn, och därmed avrundade Gunnar sin livfulla
berättelse och alla samlades kring grytan med svampsoppan. Tillbehöret var även
denna gång en god brödbit från husets eget bageri. Tack för en mycket
trevlig kväll i sensommarprakt!
Rolf Nielsen
Vårutflykt
Vårens utflykt med Röstångabygdens Kulturförening gick i år till Tirups
Örtagård och på hemvägen besökte vi Trumpetarbostället i Billinge. 23 personer
tyckte att utflyktsmålen var spännande och hade anmält sig till utflykten den 21
maj.
Vi samlades på parkeringen vid Gästis i Röstånga och tog plats i den
framkörda kulturbussen som vi hyrt in från Röstånga Tillsammans. Vår chaufför
var (som vanligt) vår medlem Stig Jensen.
I örtagårdens fina trädgård guidade Bente Falck, dotter till grundarna av
trädgården.
Trädgården skapades efter familjens köp av en lantgård med stort behov av
upprustning, och familjens matintresserade mamma Eva fann att örtkryddor hade en
framtid i det då relativt kryddfattiga Sverige.
Bente guidade oss med stor entusiasm och lovade oss nedtecknade recept,
eftersom det var svårt att komma ihåg alla de mattips med örtkryddor i receptet,
som Bente förmedlade.
Gemensam lunch och därefter fri tid för inköp av fina örtkryddor och
blommor.
På väg hem och inför eftermiddagskaffet, stannade vi till vid
Trumpetarbostället i Billinge. En mycket intressant och fantastisk gård skapad
utifrån grundstenarna som grävts fram från en ursprunglig gård i den gamla byn
Hissbro.
Eftermiddagskaffe och hembakat avslutade resan.
En mycket trevlig resa var det samlade omdömet.
Rolf Nielsen
Carita Boronska – musikskapare med världen som
arbetsfält och Röstånga som bas
Torsdagen den 20 april hade Röstångabygdens Kulturförening sin månatliga
arrangemangskväll på Midgårdskolan. Denna gång gästades föreningen av
Röstångabon, kompositören, sångaren, mamman och den glatt livfulla inspiratören
Carita Boronska.
Carita, som är född i Örebro, flyttade för några år sedan till Röstånga för
att vara nära en av sina föräldrar. Det behövs barnpassning ibland, när man som
Carita har världen som arbetsfält för den musikskapande verksamhet som Carita
försörjer sig på. Oftast går det dock bra att vara kvar i Röstånga, med stöd av
modern ”gränslös” teknik. Carita berättade om en komposition hon höll på
med och behövde stöd av en musikerkollega som bor på andra sidan jordklotet. Han
skulle stå för baskompet och Carita för sitt pianospel. Det gick utmärkt att
koppla upp sig, spela piano i Röstånga i villan på Hagagatan, och samtidigt vara
i kontakt med basisten som via medhörning lade på baskompet. Carita
bjöd på musik av hög klass; dels sjöng hon egna och andras kompositioner till
eget pianoackompanje-mang, dels fick vi se filmfrekvenser med den filmmusik
Carita skapat på uppdrag av filmskapare. Kvällens underhållande
arrangemang visade på en stor bredd i Caritas musikskapande som var av hög
klass. Bäst uppskattade vi trots allt hennes fina sång till det egna
pianospelet. På frågan hur det går att vara boende i det skånska lilla
samhället Röstånga och samtidigt ha hela världen som arbetsfält, svarade Carita
tveklöst – ”Det fungerar mycket bra”. Tacksamt noterar vi detta.
Rolf Nielsen
Årsmöte 2017 och ocean-kryssning med Siv och Anders Arvelid
Torsdagen den 16 mars avhöll Röstångabygdens Kulturförening sitt nionde
årsmöte och ser nu framemot sitt tionde verksamhetsår med en omvald styrelse.
Styrelsen utökades med en nyvald suppleant; Johan Nyman. Ordförande för årsmötet
var hedersmedlemmen Lennart Lundberg som också fått den aktningsvärda titeln
hedersordförande. Årsmötet var väl förberett och gick som på räls.
Styrelsen kunde snabbt omväljas. Årsmötet genomfördes på mindre än en halvtimme.
Därefter följde kvällens föredrag.
Tänk att så underbart lättsamt, så bekvämt och så enkelt bara sitta här
på en stol, behagligt tillbakalutad och ändå få se en stor del av världen.
Siv och Anders Arvelid reser och lär, och delar sedan generöst med sig av
sina långa resor runt omkring i världen. De har gjort fem kryssningar hittills
till de delar av världen som man bäst och enklast når med fartyg.
Senast reste de med ett kryssningsfartyg i Stilla havet – väldens största
hav – och besökte bland annat Hawaii och den stora ögruppen Franska Polynesien.
Kryssningsfartyget – i den medelstora klassen – bordades i San Diego och efter
många dagar till havs gjordes den första landstigningen på Hawaii.
På Hawaii besöktes bland annat minnesplatsen för det japanska
överraskande flyganfallet den 7 december 1941, då den amerikanska flottbasen
Pearl Harbour till stora delar bombades sönder av drygt 300 japanska flygplan –
utan krigsförklaring. Det finns vrak kvar som såriga minne av attacken.
Reseskildringen blev extra intressant då vi också fick ta del av hur
livet ombord levdes. God komfort, fantastisk mat och underhållning av varierande
art gjorde att sjöresan i sig blev en upplevelse. Ombord gavs teater,
underhållning, dans och föredrag, utöver tillgången till bassänger,
motionsanläggningar m.m. Ett angenämt liv ombord helt enkelt, och absolut inte
långtråkigt en enda minut.
Ett flertal stopp i övärlden i Franska Polynesien med vacker natur –
fantastisk grönska, ananas- och kryddodlingar (bland annat världens bästa
vanilj), fantastiska sandstränder och behagligt klimat (när det inte drar in ett
häftigt regnoväder förstås).
En lång återfärd till havs tillbaka till San Diego och sedan, innan
flygresan hem, ett par dagar i Chicago, bättre än sitt rykte. En vacker stad med
många parker.
En mycket trevlig reseskildring – omväxlande, lärorik och inspirerande!
Rolf Nielsen
Vad är design?
En sprudlande äventyrsresa till spännande länder - med design i bagaget!
Reseledare var den entusiastiske och sprallige designprofessorn Kenneth
Bringzén. Torsdagen den 16 februari 2017 arrangerade
Röstångabygdens Kulturförening en tredimensionell föreläsning (föremål och
demonstrationer) med den vittbereste designprofessorn. Kenneth har haft
utbildnings- och designuppdrag i många länder. Han har varit föreläsare på
universitet, startat designutbildningar och varit anlitad i olika
utbildningsuppdrag i många länder. En del exotiska men djärva initiativ av
länder i utveckling. Förvånat höjde åhörarna på ögonbrynen över vad de
såg och hörde. Fascinerande berättelser om ett skapande som började med en
tillfällighet – eller ett möte med människor, ett hittat föremål, eller en
återvunnen rest från ett annat användbart föremål, till exempel fallfrukt, skal,
skinn eller bark, för att nämna några. Kenneth beskrev livfullt hur han
skapar, utan förutfattade meningar och låsningar i konventionella banor, design
och form, nya föremål, användbara och roliga, till glädje för många.
Kenneth har uppdrag bland annat från IKEA att skapa nya heminredningsdetaljer
och vi fick följa hans livfulla berättelse om hur dessa föremål kommer till.
Först som en ohämmad idé i hans hjärna spetsad med fantasi och lust, till
experiment med olika material till en färdig prototyp – stol, lampa, livfulla
leksaker m.m. Det blev för många av oss en aha-upplevelse då vi lärde
oss att inte begränsa vår fantasi, vår lekfullhet, våra vågade steg in i det
oförutsägbara. Levnadskonst till råga på allt! Det blev en
lustfylld och trivsam kväll med en mycket underhållande professor med ett stort
hjärta och ohämmad fantasi. Tack Kenneth!
Rolf Nielsen
The Long and Winding Road
GOOD EVENING MUSIC LOVERS ...
Ni som var där håller säkert med. En helt magisk och fantastisk kväll - 90
minuter och hela The Beatles låtskatt, karriär och liv i en resa i tid och rum -
med Staffan Olander. Det kunde inte ha blivit bättre;
publikrekord och glada åhörare! Staffan Olander trollband oss. Vi hade
nog våra aningar, men det kunde vi väl inte tro att det skulle bli så spännande,
lärorikt och underhållande.
Staffan började från början – hur grabbarna från Liverpool träffades och
började spela, först på pubar i sin hemstad och sedan på källarkrogar i Hamburg.
Olika tillfälligheter hjälpte dem på vägen. De träffade sin manager –
skivaffärsägaren Brian Epstein som lotsade dem till ett skivbolag och mötet med
George Martin. Brian ”slipar till” gruppen, som skaffar sig en ny trummis (Ringo
Starr) som kan hålla takten och får en ny image – de klär sig snyggt i kostym
och hänger undan läderkavajerna och skinnbyxorna. Deras turnerande karriär
var kort från 1963 och ett par år därefter, men sen börjar musikstudiokarriären
och de mest kända låtarna skrivs och spelas i studio med stöd av väl sammansatta
orkestrar. Det mesta känner vi till, men Staffan hade letat rätt på
originaliteter och små guldklimpar som han vaskat fram. Staffan är vår tids
främste kännare av The Beatles. Inte för inte har han vunnit både
Tiotusenkronorsfrågan och Kvitt eller dubbelt - sänt på TV. Den 25
oktober 1963 blev den dag som Sundsta läroverk i Karlstad fortfarande är mycket
stolta över. Jag har varit i skolan, som idag heter Sundstagymnasiet, och sett
en minnestavla på skolväggen i aulan. Där avhölls The Beatles första konsert
utanför England (de hade i och för sig spelat i Hamburg i sin gröna ungdom) och
den första konserten i Sverige. Sedan blev det ett par spelningar till i några
svenska städer innan den då tämligen okända gruppen återvände till Stockholm för
en inspelning som de sista artisterna i TV-programmet Drop In (30 oktober 1963
på Gröna Lund). Före The Beatles fyra låtar (She Loves You, Twist and Shout, I
Saw Her Standing There, plus ett extra nummer) uppträdde Lill-Babs, Doris,
Boris och The Telstars. The Beatles musikstil var något helt nytt och flickorna
i publiken var överförtjusta. De kunde ”inte engelska så väl, men killarna var
gulliga” sa de när programledaren frågade. NWT:s musikrecensent skrev
dagen efter The Beatles framträdande i Karlstad att The Beatles stod för
”amatörmässig hambo”. Han begrep inte bättre, och en kort tid därefter var de
världsvana artister och kända över hela världen. Vi som var med
torsdagen den 26 februari 2017 log åt den musik vi – många av oss i varje fall –
gärna lyssnade till i vår ungdom och fortfarande minns med glädje.
Rolf Nielsen
Nils Ferlin
När vår förening bildades för 8 år sedan ville vi bjuda våra nya medlemmar på
något riktigt trevligt och bra. Vi hade då nöjet att kunna engagera Per Sörman
som berättare och uttolkare av Dan Andersson, hans dikter och berättelser. Ett
mycket uppskattat program med stor publik. Då lades grunden till vår numera
relativt stora (144 medlemmar) förening. Nu, den 1 december 2016, ville
vi åter igen engagera Per Sörman och bjuda våra medlemmar på en
litterär visafton, denna gång om Nils Ferlin, med berättelser om hans liv och
hans dikter.
En, med våra mått mätt, stor publik (54 personer) kom och lyssnade på Pärs
medryckande sätt att framföra berättelser om Nils och hans liv och framföra
tonsatta dikter av densamme. Nils Ferlin dog 1961 och året efter
bildades Nils Ferlin-Sällskapet, numera ett av Sveriges största litterära
sällskap. Samma år bildades också Dan Andersson-Sällskapet. Dan och Nils var
samma tidsandas barn, men med olika uppväxtförhållanden och familjebakgrund. Dan
var 10 år äldre än Nils. Dan dog tidigt, redan vid 32 års ålder i en
förgiftningsolycka. Nils pappa var journalist vid en tidning i Karlstad.
Pappan sökte sig dock till ett nytt arbete i Filipstad som redaktör vid en
tidning. Han slutade snart på grund av misstrivsel och sökte sig tillbaka till
sitt tidigare arbete i Karlstad. Pappan hittades senare död i Klarälven och man
tror att han tog sitt liv. Att förlora familjeförsörjaren var en tragedi för
familjen, men särskilt Nils tog faderns död mycket hårt. Nils ägnade sitt liv åt
skrivande, men utbildade sig till skådespelare men fick ingen riktigt ordning på
yrket. Det blev istället umgänge med likasinnade, författare och konstnärer, som
träffades på lokal i Klarakvarteren i Stockholm. Publiken var fängslad
och Pär engagerad och kunde inte hitta ett tillräckligt värdigt sätt att sluta
på utsatt tid. Programmet drog över tiden lite, men publiken njöt och
stimulerade Pär till fortsatt berättade och vissjungande. En magisk och
underbar kväll med två stora personligheter; Pär som tolkare av Nils Ferlin som
en djupsinnig berättare och diktare.
Tack alla för en fin kväll!
Rolf Nielsen
Mina smultronställen
Att kunna ta med oss våra minnen och upplevelser tillbaka hem och in i
bostaden och återskapa dem senare, är fotograferingsteknikens förtjänst. Det är
kameran som givit oss denna möjlighet.
Jag tror att det fotograferas mycket mera nuförtiden. Kameran, ett
tekniskt underverk, kan idag göras liten, lätt och billig. Kameran kan därför
bli allas innehav och möjlighet.
Men betyder detta att vi får och har fler och bättre fotografer bland
oss, och blir bildresultat generellt bättre?
Vi fick den 3 november 2016 följa med Arne Olsson på
flera naturupplevelser med stöd av fantastiska bilder som vi tjusades av och
försatte oss i en sinnlig stämning.
Arnes fyra program handlade om - Isskulpturer i bäcken hemmavid – när
det enkla är det vackra - Blomstervandring på Öland – orkidéer och
blomsterprakt i försommartid - Fågelsträck vid Hornborgasjön och Tysslingen –
svanar och tranor i massor rastar på väg … - Naturscenerier i Innerdalen i
Norge – fantastisk natur och av många ansedd som Norges vackraste dal
Tack Arne för en fantastisk bildupplevelse.
Rolf Nielsen
Från Bagdad till NewYork
Eva Thorén hälsades välkommen av Lennart Lundberg med: ETT
STORT TACK FÖR SENAST! Han berättade att han för 27 år sedan nämligen deltagit i
New York Marathon och blivit inbjuden till generalkonsulatet. Detta uppskattade
Eva mycket.
Eva berättade på sitt föredrag den 6 oktober 2016 i Röstånga på ett
mycket intressant, engagerat och spirituellt sätt om sina år som diplomathustru
till Arne Thorén.
Allt började när hon träffade Arne hemma på Ekebjer, där hon bodde. Han
kom tillsammans med någon för att låna något och mötet med Eva föll så väl ut
att han vid andra mötet friade till henne och de gifte sig. Det var 1966. Hon
följde honom till USA där han var utrikeskorrespondent under många år. 1980
tackade Arne ja till att bli generalkonsul i Chicago, dit de flyttade. När Olof
Palme blev FN:s medlare i Iran-Irak-kriget ville han ha Arne som ambassadör i
Bagdad och Eva och Arne följde med och stannade i Bagdad mellan 1983 och 1988.
Eva gjorde själv inköp på marknader och höll i alla trådar i köket och vid
middagar för många ambassadörer och andra gäster. Vid något tillfälle träffade
hon också Tariq Aziz som var utrikesminister i Saddam Husseins regering.
Arne blev generalkonsul i New York 1988 och på generalkonsulatet fick Eva
organisera och ordna stora middagar för många gäster. Hon berättade om
smörgåsbord hon själv varit med att tillaga och sedan bara minuter efteråt tagit
emot gäster i aftonklänning och varit charmant värdinna. Vid ett tillfälle hade
hon beställt 400 kg renkalvsfilé från Sverige när hon fick veta att ren kan man
inte äta. Det är ju renar som drar tomtens släde! Där stod hon med 400 kg kött,
men hon fann på råd och döpte om köttet till "artisk hjort" när hon skrev menyn
och ingen ifrågasatte vad det var för kött.
Under åren i New York ordnades det också mottagning för svenska
maratonlöpare. Ett år serverades rejäl grov bulle med dryck, vilket inte var så
uppskattat, så åren därefter blev det riklig buffé i stället. Efter fyra år i
New York flyttade paret hem till Össjö, där Eva fortfarande bor. Arne dog 2003
och är begravd i Össjö.
Monica Larsson
Höstutflykt
Föreningens höstutflykt, som gick av stapeln söndagen den 4 september 2016, gick denna gång till
Jällabjär. Vår guide, Sven Jensén, biolog, etnolog och Skånes
Hembygdsförbunds ordförande, har som ett av flera intresseområden gärdsgårdar.
Sven tog oss med på en kort utflykt till Jällabjär, där vi med hjälp av en
föreningsmedlem hade hittat ett område med många och långa stengärdsgårdar.
På plats kunde Sven beskriva hur gärdsgårdar byggdes, och hur lång tid det
kunde ta. Sven berättade att det på 1700-talet blev förbud mot att avverka träd
för att bygga gärdsgårdar som skydd mot djurens intrång från lösdriften.
Gärdsgårdarnas syfte var bland annat att hålla djuren utanför boningshusets
omgivning och grödorna.
Efter en lunch i terrängen tog vi oss till Midgårds skola och där fortsatte
Sven att med bilder från datorn berätta vidare om gärdsgårdar. En mycket
uppskattad utflykt var de 25 deltagarnas samlade omdöme.
Rolf Nielsen
Vårutflykt
Söndagen den 22 maj 2016 genomförde Röstångabygdens Kulturförening en mycket
trevlig vårutflykt – en färd i järnvägshistorien. Vi – 20
järnvägshistoriskt intresserade - samlades kl. 10 vid den gamla
järnvägsstationen i Röstånga för att lasta in oss i en inhyrd buss (från
föreningen Röstånga Tillsammans), körd av den trevlige busschauffören Stig
Jensén. Redan i bussen - på väg mot första stoppet i Ljungbyhed - tog
våra fantastiskt kunniga järnvägshistoriker Anders Olsson och
Anders Lundquist
oss med in i järnvägshistorien utmed bansträckningen Eslöv- Röstånga- Klippan.
Vi fick följa hela historien från järnvägens tillblivelse – från diskussioner
och beslut till invigningen - fram till det trista beskedet om sträckans
nedläggelse. Vårt första stopp var Husarbron i Ljungbyhed, där vi ännu
kan se spåren som ligger kvar härifrån till Klippan och som idag används för
dressinfärder. Husarbron tillkom på en husarregementschefs krav om en planskild
korsning som skulle säkerställa kavalleriets tillgång till vatten för hästarna i
Rönne å. Järnvägen passerar här över marken och vägen under bron. Färden
gick vidare via järnvägsområdet vid stationshuset i Ljungbyhed till ett kort
stopp vid banvaktstugan. Vidare till Stationen i Skäralid. Här blev
det en trevlig lunchpaus i det fina sommarvädret samtidigt som Anders och Anders
målande gav oss en bild av järnvägslivet kring stationen. Vi kunde studera
plankartor över stationsområdet, läsa lokförarens manualer och ta del av
tidtabeller – alla i original.
Återfärden till Röstånga gick via ett kort stopp vid banvaktstugan i Allarp
och därifrån vidare till Stationen i Röstånga. Oväntat och glatt överraskande
fick vi njuta till herr Isbergs skönsång, som gladde oss särskilt. I
Stationshuset visade Anders och Anders bilder (svartvita) från olika bildarkiv
och det var inte svårt att se framför sig hur livet kring järnvägen gestaltade
sig fram till järnvägens nedläggelse år 1961.
Det blev en mycket givande dag som vi har anledning att minnas länge.
Våra mycket kunniga guider bidrog till en fin historisk resa utmed
järnvägsminnena.
Rolf Nielsen
Astrid - allrakäraste
Torsdagen den 28 april 2016 gästades Röstångabygdens Kulturförening av
Margareta Bengtsson, som tidigare pedagog vid barnavdelningen på Helsingsborgs
bibliotek mycket intresserad av barns läsning och berättandet som fängslande
kraft för barn.
Margareta, som intresserat sig speciellt för Astrid Lindgrens liv och
författarskap, guidade oss engagerat genom Astrids liv och hennes fantastiska
berättelser som roat barn världen över.
Astrid Lindgren finns som nr. 18 och enda svensk på UNESCO:s lista över
världens mest översatta författare. Internationellt är hon en av Sveriges
mest kända svenskar jämte Alfred Nobel, ABBA, August Strindberg och Ingemar
Bergman.
Vi fick följa Astrid från hennes första levnadsår, uppvuxen i en harmonisk
småländsk familj i Vimmerby, och som vi nu förstår, har inspirerat henne i
hennes författarskap. Hon och hennes äldre och yngre syskon kom alla – enligt
fadern – att arbeta med ord. Astrid börjad vid Vimmerby tidning som tillfälligt
anställd journalist och fortsatte som skrivande kontorist i Stockholm. Hon fick
två barn, Lars och Karin. Karin, den yngsta, fick höra sin mamma Astrid
berätta de mest fantasifulla berättelser vid sängen inför nattvilan. Det var
Karin som gav namn till Pippi Långstrump. Inspirerad av sin berättartalang
började Astrid sitt barnboksförfattande. Och resten känner vi väl till.
Astrid menade att ”en bra bok ska vara som en gädda, först en spetsig och
skarp nos, så ett matnyttigt stycke och till sist en snärtig stjärt.”
Astrid menade också att ”En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det
vore att vara utestängd från det förtrollande landet där man kan hämta den
sättsammaste av all glädje”
Ett mycket trevligt föredrag om en vanlig kvinnas livsöde, men med en
ovanligt stor fantasi och fantastisk berättarförmåga som gjorde henne till en av
Sveriges mest lästa författare.
Tack Margareta för en mycket trevlig kväll!
Rolf Nielsen
Årsmöte 2016
Den 17 mars avhöll föreningen sitt årsmöte.
Lennart Lundberg valdes att leda årsmötesförhandlingarna. Dessa avklarades
snabbt, och efter bland annat diverse val till ny styrelse samt beslut om
bokslut och verksamhetsberättelse, övergick kvällen till ett föredrag av Rolf
Nielsen, omvald ordförande för 2016.
Rolf berättade och visade bilder från en av sina polarfärder – Svalbard.
Svalbard omnämns i Isländska skrifter redan 1194 ”Svalbardi funndi”.
Svalbard betyder landet med kyliga kuster. Willem Barents läser skrifterna 1594
och deltar sedan – på holländska statens uppdrag – som lots på tre av landets
fyra färder norrut i syfte att finna sjövägen Nordostpassagen. Under Barents
tredje resa norrut, upptäcker han år 1596 Björnön och något senare Spetsbergen
(landet med de spetsiga bergen). Spetsbergen ingår som en (och den
största) ön i ögruppen Svalbard.
Svalbard är ett högarktiskt örike på 63 000 kvadratkilometer, det vill
säga att ögruppen är en och en halv gång större än Danmark. Efter
Versaillesfreden 1920 sattes ögruppen under norsk förvaltning. Ett traktat –
Svalbardstraktatet – upprättades och undertecknade stater har rätt till
näringsfång och vistelse på Svalbard utan visum.
De första 300 åren var en fångstperiod. Ett engelskt bolag skaffade sig
monopol på valfångst. Först var det dock valrossjakt och sedan valjakt. Engelska
och holländska jaktbolag (baskiska valfångare anlitades) kom ofta i strid med
varandra om konkurrensen om valfångst och de bästa fångstplatserna. Många
namn på Spetsbergen vittnar om holländarnas intresse för ögruppen: Amsterdamön,
Smeerenburg , Barentsburg. Under 1700-talet var det en rysk fångstperiod då
pomorer anlitades som som fångstmän. Från mitten på 1800-talet var det en norsk
fångstperiod med ensamma fångstmän som årsvis bodde i hyddor utmed
Svalbardkusterna. Det jagade viltet; valross, val, svalbardsren, polarräv och
isbjörn jagades till nära utrotning. Viltet är idag fredat genom jaktförbud.
Mineralbrytning – främst stenkol – inleddes från 1860. Kol bryts än idag,
men är i avtagande och flera (6) av centralorten Longyearbyens 7 kolgruvor är
numera nedlagda. Kol bryts vid den ryska bosättningen Barentsburg och vid den
för detta svenska kolgruvan Sveagruvan (numera norsk). Många svenska
polarexpeditioner har genomförts till och på Svalbard, liksom många försök att
nå Nordpolen med utgångspunkt från Spetsbergen – Andrées luftfärd med ballongen
Örnen, Amundsens och Nobiles luftskeppsfärder med farkosterna Norge och Italia
(1924 och 1926). Andrées luftfärd liksom Nobiles slutade med kraschlandning på
polarisen.
Idag bor det fler utlänningar än norrmän på Svalbard. Det är bara
Ryssland som förutom Norge bedriver verksamhet på Svalbard. De bofasta finns i
Longyearbyen – grundad 1906 – Barensburg och i forskarbyn Ny Ålesund.
Över hälften av Svalbards yta är idag fredat som nationalparker och
naturreservat.
Longyearbyen är centralort och administrativt centrum. Här finns världens
nordligaste universitet, ett fantastiskt polarmuseum, en fröartbank och en
mycket avancerad klimatforskning m.m. Flygplatsen anlades 1974.
Rolf Nielsen
Skillingtryck
Torsdagen den 18 februari 2016 gästades föreningen av Maria Jönson, kantor och
kyrkomusiker från Stehag. Maria tog oss med på en musikalisk resa tillsammans
med skillingtryck och berättelser om dessa intressanta nedtecknade visor.
Vad är ett skillingtryck? Det är sedelärande berättelser om
livets olika prövningar, sjukdomar, svek och försmådd kärlek, men också
glädjefyllda berättelser om lycka och sann kärlek. Berättelserna framfördes ofta
sjungandes (muntligt överförda), men texterna nedtecknades och gavs ut i tryckt
format.
Skillingtryck gavs främst ut under 1800-talet och kostade då 1-2 skilling
per tryckt blad, därav namnet.
I Sverige fanns skillingmynt under tiden 1550 -1855, och 1776 stadgades
att varje riksdaler skulle fördelas i 48 skillingar.
Det finns ca 25 000 svenska skillingtryck som är kända och de allra
äldsta är från 1500-talet. Genren upphörde vid tiden för första världskriget.
Skillingtryck sjungs fortfarande av bland annat Maria, men också
exempelvis Maritza Horn, och på sin tid Lennart Kjellgren och Gunnel Nilsson i
Malmö-TV:s Bialitt – ett skånskt underhållningsprogram på 1960-talet.
Rolf Nielsen
Färden till Tindouf
Torsdagen den 21 januari 2016 gästades föreningen av Bengt ”Pim” Lundqvist som
inlevelsefullt delade med sig av sina upplevelser med stöd av korta filmavsnitt
och ett engagerat berättande. Ett flertal inskaffade, begagnade, men
reparerade ambulanser skulle levereras till ett läger i Algeriet för flyktingar
från Västsahara. Vi fick följa hans och de andra ideella chauörernas
äventyrliga färd till byn Tindouf - en färd på mer eller mindre bra vägar i 500
mil - dit ambulanserna skulle levereras.
Ambulanserna var en gåva från välgörenhets-organisationen Emmaus till ett
folk i flykt, fördrivna från sitt hemland på grund av en meningslös och
svårförstådd konflikt. Färden dit var lång; genom Europa via Tyskland,
Frankrike och Spanien före överskeppningen till Algeriet, och sedan med algerisk
poliseskort till Tindouf och de tacksamma mottagarna i flyktinglägret.
Vi blev alla mycket berörda av de ideella arbetsinsatserna under en lång,
inte helt riskfri, och tröttande fordonstransport. Vi förstår att det blev ett
starkt minne för livet och en glädje att kunna göra så konkret nytta för
behövande människor i armod.
Rolf Nielsen
Guldmakeri och kärlek
Torsdagen den 26 november 2015 gästades föreningen av Kristina Backe som
berättade, sjöng och spelade om Sophie Brahes liv – för de flesta av oss ett
relativt okänt livsöde.
Som vanligt – skulle man kunna säga – har dugliga kvinnor hamnat i
skuggan av män. Vi kan och har lärt oss mycket om Tycho Brahe, Sophies bror, men
om henne, vars gärning och livshistoria är minst lika intressant som broderns,
kan vi betydligt mindre om.
Föredraget var riktigt spännande och förgylldes med Kristinas sånger och
gitarrspel.
Sophie hade otur med äktenskap, och ekonomiska bekymmer till råga på
allt, men likväl tog hon sig ur besvärligheterna med värdighet och god tro på
livet. Hon blev gammal efter den tidens mått.
En mycket givande och trevlig kväll som säkert inspirerade många till att
vilja lära mer om Sophie Brahe.
Bland besökarna kunde vi också glädjas åt en hitrest Venbo med särskilt stort
intresse för Tycho och Sophie Brahe. Han kompletterade med en hel del spännande
information om en gravöppning som gjorts i syfte att förstå Tycho Brahes
dödsorsak. En del har trott att han blev förgiftad, men det betvivlar de som nu
undersökt kvarlevorna bättre.
Rolf Nielsen
”När kavalleriet lämnat övningsområdet tog flygarna över”
Torsdagen den 29 oktober 2015 hade föreningen förmånen att få ta del av ett
föredrag av flyghistorikern Sven Scheiderbauer.
Sven är en av landets främsta flyghistoriker och vad han inte vet
om flygets historia och utveckling är det nog få andra som vet något om.
Svens föredrag hos oss handlade om - och på vår begäran -
flygvapnets tid på Ljungbyhedsfältet och de flygpionjärer som haft fältet
som bas, bland andra Enoch Thulin med sin flygskola. Som elev hos Enoch
Thulin fanns flera personer som vi fortfarande minns, och den vi minns bäst är
Elsa Andersson.
Elsas flygarliv blev sedermera filmatiserat av Jan Troell i filmen Så vit
som en snö.
Sven berättade också om de olika flygplan som flygvapnet efter hand
skaffade, och som elever utbildades för på Ljungbyhed.
Vi fick lära mycket (så vi knappt kunde hänga med) om många
flygplansmodeller och skolchefer och deras olika personligheter, egenheter och
smeknamn, samt deras specifika betydelse för utbildningen vid Ljungbyhed. Många
anekdoter kryddade föredraget och lockade till skratt.
Svens föredrag slutade med flygskolans avveckling och vi har förstått att
ett mycket bra flygfält och en bra utbildning avvecklades alltför hastigt, trots
sakkunnigas protester - och med sorg i hjärtat.
En gång i tiden var svenskt flygvapen ett av världens främsta i antalet
flygplan i förhållande till landets storlek; det fjärde största i världen. Men
det är nu länge sedan.
Rolf Nielsen
”När Evert Taube lockade mig ut på sjön”
berättade Leif Persson om, torsdagen den 24 september 2015, i ett spännande och
intressant föredrag på Midgård skola. ”Det finns två slags människor som
går på sjön; busar och mördare”, sa Leifs mor till honom när han berättade om
sina planer. Trots dessa förmaningsord gick Leif Persson till sjöss med
fraktfartyget S/S Irene i början på 1950, efter att han fått sin Sjöfartsbok
utfärdad av Sjömanshuset i Helsingborg. Kraven var höga för att få sin
Sjömansbok; både lämplighets- och nykterhetsintyg, samt smittkoppsvaccination,
krävdes.
Fartyget, som var ett ångfartyg, seglade från Helsingborg över Skagen och
Skottland, förbi Isle of Man till Preston i England, där delar av lasten med
kiselsand lossades. Seglatsen tog 7 dygn och vädret var riktigt tufft på
Nordsjön, men efter en minst sagt rejäl sjösjuka under denna seglats har
Leif aldrig varit sjösjuk.
Leif arbetade i maskinrummet som maskinelev för 29 brittiska pund i
månaden, varje dag på sjön från klockan 16 till 20, sov till klockan 4 och
arbetade därefter från 4 till klockan 8. Mat och logi ombord kostade 1 pund och
5 shilling per månad. Det var en mångkulturell besättning ombord med
spanjorer, portugiser, tyskar, svenskar, argentinare och en dansk.
Lossningen i Preston tog 7 dygn beroende på den långa kön av båtar som skulle
lossa, vilket gav besättningen möjlighet att utforska stadens liv. Efter
lossning fortsatte fartyget söderut till Mostyn i Wales där resten av lasten
lossades. Från Mostyn gick man till Kongsmoen i Norge för att lasta mer
kiselsand, innan man åter seglade till Helsingborg där Leif mönstrade av.
S/S Irene var 80 meter lång och 16 meter bred, och slutade sina dagar i Italien
där hon höggs upp på ett varv på 80-talet. Vi tackar Leif för hans
alltid inlevelsefulla och minnesvärda berättelser om livet förr och nu!
Mikael Pehrsson
Röstångabygdens Kulturförenings vårresa till Ljungbyheds
militärhistoriska museum
Från slutet av 1600-talet har infanterister, dragoner och husarer övat på
Ljungby och Bonnarps hedar.
Under senare halvan av 1800-talet var detta en av Europas största
exercispaltser. Vid stormötet 1860 deltog två kungar, Karl XV och Fredrik VII,
tillsammans med 8000 hästar och 14000 man.
Första gången en svensk flög med ett svenskbyggt flygplan var den 16
oktober 1910 då Hjalmar Nyrop lyckades komma i luften på Ljungbyhed
Här förlade Enoch Thulin sin flygskola. Mellan 1915 och 1920 utbildades här 101
aviatörer. Den sista var Elsa Andersson, Sveriges första aviatris.
Flygvapnet har här grundutbildat 5200 militära piloter mellan 1926 och 1998.
Söndagen den 10 maj 2015 gjorde 12 medlemmar ur Röstångabygdens Kulturförening sin
vårresa till Ljungbyheds militärhistoriska museum inne på fd flygflottiljens
område.
I en vacker byggnad – fd husarofficersmässen - från 1860-talet
(byggnadsminnesförklarad) är idag iordningsställt ett spännande och intressant
museum, som speglar alla militära verksamheter som haft Ljungbyhed som
övningsområde (inkl Bonnarps hed).
Våra mycket inspirerade guider, Lennart Andersson och Bill Rosander gav oss
intressanta ”historiska bilder”, anekdoter och episoder - dråpliga och roliga -
från de personligheter som varit officerare eller annat manskap i försvarets
tjänst.
Vi tackar Lennart och Bill för en utmärkt guidning.
Den medförda kaffekorgen kunde avnjutas i intilliggande underofficersmässan.En
mycket trevlig söndagförmiddag.
Rolf Nielsen
I ostarnas värld
Torsdagen den 26 mars 2015 arrangerade Röstångabygdens kulturförening ännu en
trevlig och berikande förläsningskväll på Midgårdsskolan. Kvällens föreläsare
var Monica Oldsberg och hon berättade kunnigt och inspirerat om ost till vardag
och fest. Monica äger och driver en mycket uppskattad och välsorterad ost och
delikatessaffär i Höganäs.
Först lät Monica oss följa hennes väg till ostaffären i Höganäs. Av en
tillfällighet blir hon sommaranställd på Strandhotellet i Arild. Efter fortsatt
anställning och efter några år får Monica tillfälle att överta verksamheten, och
driver den framgångsrikt under 20 års tid. Monica säljer sedan hotellrörelsen
och förverkligar sin dröm om en ostaffär. Kunderna ”känner hon såsom sina gäster
från hotellet”
Monica lotsar oss sedan genom ostarnas värld. Hon berättar om hur ostar blir
till, hur ostlöpen torkas ut, hur osten formas, vänds i kylförvaringen och
lagras under många månader, då smaken mognar under lagrings-processen. Vi lär
oss att ju längre en ost är lagrad desto mera smakrik blir den. Man kan lagra
ost själv om ytskiktet kan hållas tätt.
Vi provsmakade tre olika ostar: Getost –Gruyereost, en hårdost med liknande
egenskaper som Emmentalerost och till sist en synnerligen vällagrad Prästost. Vi
fick veta hur en ostbricka bör vara sammansatt och vilka drycker som passar bäst
till olika ostar. Framförallt ska inte för många ostar konkurrera om smaker på
samma ostbricka.
Många frågor visade på ett mycket stort och ”vetgirigt” intresse för ost och
matkulturen som omger ost – frukostostar och dessertostar.
Till skillnad från många andra ostbutiker har Monika satsat på ett stort antal
dessertostar i förhållande till det som benämns frukostostar.
Svenskar är de som ligger på första plats med högst konsumtion av hårdostar med
13 kg per person per år.
Den totala ostkonsumtionen per person och år ser ut så här i Europa:
Grekland 29 kg (Fetaosten bidrar)
Frankrike 25 kg
Danmark 23 kg
Tyskland 22 kg
Italien 20 kg
Finland 19 kg
Sverige 18 kg
Monica har uppklyft våra hjärtan till ostarnas himmelrike. Nöjda åhörare
tackade Monica.
Rolf Nielsen
Gravar och stora stenar
Här kommer ett litet utflyktstips till er som tycker om vår allra tidigaste
historia. Undertecknad och Anita Ockborn gjorde ett tidigt vårbesök till
Gillhög, Kävlinge kommun.
Gillhögs gånggrift är ett av Skandinaviens äldsta bevarade byggnadsverk.
Gånggrift är en stenkammar-grav eller megalitgrav (av grekiskans mega - stor,
och lithos - sten.)
De byggdes i perioden 4200 - 1800 f.Kr. (yngre stenåldern) av jordbrukande
och boskapsskötande människor.
Gillhög är en av Skånes bäst bevarade gånggrifter. Den finns strax bortom
Center Syd, ca 2 km på vägen mot Barsebäcks hamn, vänster sida nära vägen. Högen
har ett dominerande läge vid Öresund och från platsen ser man Malmö, Köpenhamn
och Landskrona.
En sådan här gånggrift användes till mer än en begravning. Genom den långa
gången kommer man in i en gravkammare som är nästan 6 meter lång. I mitten är
det ståhöjd för de allra flesta.
Det finns omkring 17000 megalitgravar i norra och västra Europa. De äldsta
byggdes i Bretagne omkring år 4800 f. Kr. Ett land med många megalitgravar är
Danmark.
En megalitgrav har en stenbyggd kammare. Taket består av ett eller flera
stenblock. Oftast är stenkammaren täkt av en jordhög eller ett stenröse. Trots
stenåldersfolkets brist på moderna lyftkranar så klarade de av att hantera block
på mer än 25 ton. I Frankrike och Irland så stora som 90 ton och allra värst i
södra Spanien med block upp till 300 ton.
Bo Lilja
Kvärk - torpen som försvann
Kulturlandskapsgruppen har många projekt att arbeta med. Ett av
dem är att kartägga och beskriva torpen i Kvärk (läs före detta torp - finns
inte så mycket kvar fysiskt men historien och historierna runt dessa torp är
desto mer spännande).
En dag innan sommaren var delar av kulturlandskaps-
gruppen ute i Kvärk och "vände på varje sten" för att konkret få
en bild av torpens storlek, läge, var eldstaden stod, brunn... En liten
omväxling mot att studera äldre kartor, foton och berättelser.
Det alla slogs av var hur snabbt torpen "försvunnit" och hur
lite som återstår. Där flera torp hyst både liv och verksamheter bara ett antal
decennier tidigare.
Våra kulturtidskrifter
Här finner du artiklar i pdf-format från våra
tidskrifter.
Nr 1 från 2009:
Hela tidskriften som pdf i 2 delar.
Del 1
Del 2
Ingående artiklar
Villa Ljusdal
Nils Nilsson och gengastaxin i Konga
Röstånga Gästgivaregård
Jällabjär
Året är 1915
Skånes blomsterkung Nils Lilja
Anekdoter från Röstånga
En lycklig separation?
Nr 1 från 2010:
Konstnären Per
Gummeson1858-1928
Om bina i
Röstånga
Fridhem i Ask
Äktenskapsrådgivning i Röstånga
En aprildag vid Lilla
Bäljaneå
Stora Hjortaröds mölla
vid Lilla Bäljaneå
Röstånga
idrottssällskap – 80 år
Röstånga-krönika
Varje kyrkbygge kräver
minst ett människoliv
Kulturtidskrift för
Röstångabygdens Kulturförening Nr 1, 2010. Årgång 2
Nr 2 från 2010:
Dahlian och Rudbeckian
Från Röstånga Gästis till konsul Olsson
Inlandsvägen genom Röstånga
Några bebyggelser i Röstånga gamla sockenområde
Torpvandring med Kulturlandskapsgruppen
Teatergruppen Tibbe 25 år
Karl Pettersson, "Kalle P"
Nr 1 från 2011:
Blinkarpshemmet
Stigar, vägar och broar i
Röstångabygden
Från smedja till båtvarv
Urds gåva
Krono Skatte Rusthållet Dufweskog
i Röstånga socken
Från Godtemplarhuset till
Röstånga Bygdegård
Vem var "skomagaren" i Härsnäs?
Ett "sorgligt" 50-årsminne
Nr 2 från 2011:
Ett gammalt handelshus i
byn
Från torpruin till
levnadsöde
Järnvägen i Röstånga
Mina Röstångabilder
från 40-talet
När världen skulle förgås
Kamp i Röstångabygden
Om Odensjön
Vad jag minns av min "ljuva
ungdom"
Västergårds kalvhage
En trogen konstnärsgäst
Nr 1 från 2012:
Den stora
kulturdialogen
Kulturväxter med
"djupa rötter".
BISTRÖ - för bygden i
tiden
Gamla tider i
Röstånga, misär eller idyll?
Röstånga – en skidort
med anor
Lena Jenny Malmsjö
”Min ljuva
ungdomstid” del2
Från
antikviteternas underbara värld.
Nr 2 från 2012:
1:a sidan
“Min ljuva ungdomstid” Del 3
Röstånga Sommarland
En kulturträdgård mitt i byn.
Brev från Karin Björklund till
föräldrarna
Kaolinet
Häradsvägar
Fricks spettkaksbageri
Carl Risberg
Jorden runt med ritstift
Nr 1 från 2013:
1:a sidan
Kraften i vattnet
Blinkarps sanatorium
Några glimtar från folklivet i det gamla
Ask
Hanna Danielsson
En torphistoria
Närkontakt med bygdens arkeologi
Scoutminnen
Bockastenen
Gottfrid Olsson –
Röstångakonstnären
Nr 2 från 2013:
1:a sidan
Minnen från Risbergs smedja
Ett gammalt hus i Härsnäs
Borrkärnan från Odensjön - Från
arktisk tundra till skogslandskapets tidiga utveckling.
Röstångabygdens
kulturförening 5 år
Giftmordsdrama i Röstånga för mer
än 280 år sedan
Röstångas vackraste trädgård
Kulturlandskapet - en
studiecirkel vid Röstångabygdens kulturförening.
Nils Palmquist – Palmquists
Elektriska
Rusthåll och indelta soldater i vår
bygd
Kjell Nilssons Röstångabilder
Nr 1 från 2014:
Riksdagsmannen "Hasse" Petersson
En vädur, vad är det?
Tandemtrampande tonårstöser.
Björkhäll
När Greta Garbo gästade Gästis
Alexander - Yrke: Fotbollspelare
Ett svårt supervalår?
Röstånga friluftsbad 50 år.
Göingeboken
Omnibussen
Nr 2 för år 2014:
En av Sveriges
äldsta Morgan-bilar
Hovpredikanten
Per Schytténs levnadsöde
Röstångabygdens
textilkonst
Ordningsstadga för Röstånga Municipalsamhälle
Jöns
Hallenborg 1817 - 1899
Maria von
Platen 1871 - 1959
Julavaga
Årets
kulturpristagare
Ett fotografi
av Maria Smedberg
Konga
föreläsningsförening - 60 år
I nummer 1 för år 2015 kan du läsa om följande:
Röstånga Röda Korskrets
Änglahunden och Ask marknad
Sven D Sonesson, 1909 – 1983
Billingeminnen
Mjölkhanteringen i Röstånga
Bryggerier i Röstånga
Edvin Persson - en Härsnäsprofil
I nummer 2 för år 2015 kan du läsa om följande:
Röstångabygden i snapphanetiden
Donationsskulpturerna
Målaremästare Franke - en
Röstångaprofil
År 1927
Svarta frun på Knutstorp
Bordtennis i Röstånga åren
1955 - 1962
Statsministermöte i Röstånga
Alla dessa konstnärer
Riksspelmannen Per J
Berndtsson
Mina minnen från Metropol
I nummer 1 för år 2016 kan du läsa om följande:
Lin och gamla brytestugor i
Röstångabygden
Susanne Jardeback, konstnär
Villa Solbacken, Röstånga
Läslustan på Röstånga bibliotek
Stockamöllans Industrimuseum
Tankar kring några träd
Vagnmakarelärlingen ifrån
Röstånga som fick världen till sitt arbetsfält
Föjers fotoateljé
Ethel Eliasson jubilerar
Vart tog golfbyxan vägen?
Kongaö säteri och Jarl Kulle
En klassresa
Ett skolfoto berättar
I nummer 2 för år 2016 kan du läsa om följande:
Skogssjön - en liten naturpärla
i Röstånga by
Graptoliter - geologiska
tidsmarkörer
Röstånga vid 1800-talets mitt
Behandlingen av det onda och det
goda i konsten
Några glimtar från det gamla
Röstånga
Askart - Ingrid Forfang
Årets kulturpristagare
Berättelsen om Röstånga
Ridklubb
De första människorna i
Röstångabygden
Sven-Åke Persson
När det sparkades boll i
Nackarpsdalen
Far e misstroen
I nummer 1 för år 2017 kan du läsa om följande:
Rusthåll och indelta soldater i
vår bygd - några noteringar
Tankar kring några fåglar i vår
närhet
Vi kom 72
Några bilder från det gamla
Röstånga
Mölleriket vid Rönneå
Röstånga igår - Röstånga idag
Vykort från Röstånga
Orion Righard, konstnär
Ölutkörare Nilssons fosterbarn
I nummer 1 för år 2018 kan du läsa om följande:
Röstånga kyrkliga
arbetsförening
Folkliv i Röstånga mölla på
1890-talet
Måns Sjöberg, konstnär
Dikningsföretag
1930-talets Röstånga
Ögonblicksbilder från Kolema
Nr.1
Insekter och det gröna
kulturarvet
Husets fader
Företagare i Röstånga
Manfolk bler lätt bedrana...
I nummer 2 för år 2018 kan du läsa om följande:
”Tuves fiskedammar” och
”Staffamöllan”
Barnundervisningen i
gången tid
Tio år med grön kultur och
svampsoppa
Bygdens konstnärer
Röstånga under 1940-talet
Gamla omnibusslinjer
”Ulriksahused” - ett
fall med historia
Ögonblicksbilder från
Kolema II
Röstångabygdens kulturförening
10 år
I nummer 1 för år 2019 kan du läsa om följande:
Klockare Lilja- en egensinnig men
skicklig botanist
Anteckningsbok
Ett drama vid gamla landsvägen
Den gåtfulla milstenen vid
Midgård
Röstånga gamla by och laga
skiftet
Episoder från ett lantbruk i
Härsnäs
Dolken i håsan
Rallaté och en basaltformation
Ögonblicksbilder från Kolema
III. Kalaset
Året är 1956
I nummer 2 för år 2019 kan du läsa om följande:
Ugglaröd Gård och ”Ularödalen”
Röstånga Sparbank 1872 – 1997
Ollonborren - en föga
romantisk skalbagge
Skogsfest i Nackarpsdalen
Vad betyder Kolema?
Maja Bergström-Svahn
En nitisk
trädgårdsodlare
Ethel Johannesdotter-Eliasson in
memoriam
När Hasse o Tage
gästade Röstånga
Våra visor på Onsjömål
I nummer 1 för år 2020 kan du läsa om följande:
Vår gröna planet: Röstånga på
evolutionens världskarta
Rögnarödskon
Andreas Kurtsson på Röstånga
Konsthall
Herrevadskloster – Remontdepå
Historien om en bilverkstad
Vattnet - Röstångas
nationaldryck
Ögonblicksbilder från
Kolema: IV. Begravningen
Ask stuteri
Fru Eleonora på Duveskog
I nummer 2 för år 2020 kan du läsa om följande:
Ola Pettersson i Ask
Röstånga Provinsialläkardistrikt
Härsnäs Tillsammans
Ulla Frick – en mångsidig
konstnärssjäl
Allting heter någonting Med
Kolema i blickfånget
Maria E Harrysson
AB Odensjö och Röstånga
Gästgivaregård
Vårt dagliga bröd
I nummer 1 för år 2021 kan du läsa om följande:
Röstånga
Metropol
Snickaremästare Nils J Persson i
Ask
Att fria sig med
tolvmannaed
Historien om några
träfigurer
Pianots historia
Callmer vid kyrkan
Skoljubileum i Ask 1957
Från ax till limpa
Landskrona var vår köpstad
I nummer 2 för år 2021 kan du läsa om följande:
Röstånga bibliotek
Biblioteket i Ask
Med häst och vagn 1797
Från ax till limpa -
rättelse
Rusthållarna på Blinkarp
Auktion på barn och
fattighjon i Röstånga
Kantor Strandquist
Mästarna och deras instrument:
Bach och pianot
Traditioner och folkliga
föreställningar om några fåglar och däggdjur i vår närhet
När "Jordbrukets apostel"
gästade vår bygd
I nummer 1 för år 2022 kan du läsa om följande:
Dahlbergs torp
Maskrosen väcker känslor
Från marknadsplats till
"mackaffär"
Onsdagskväll i Gästis
Park, Röstånga
Halmbindning
Häradsgränsen genom
Röstånga socken
Farmor och farfar i Ask
Ett gammalt handelshus i
byn
Fler och fler besök på vår Hemsida rbkultur.se
Under år 2014 besöktes hemsidan 19793 gånger och det tittades på 48071
sidor. I snitt blir det 54 besökare varje dag under året och att det lästes 131
sidor varje dag under de besöken.
Under år 2013 besöktes hemsidan 15063 gånger och det tittades på 43438
sidor. I snitt blir det 41 besökare varje dag under året och att det lästes 119
sidor varje dag under de besöken.
Under år 2012 besöktes hemsidan utav 11347 besökare och de tittade på 26298
sidor. I snitt blir det 31 besökare varje dag under året och att det lästes 71
sidor under de besöken.
Under år 2011 besöktes hemsidan utav 8462 besökare och de tittade på 19889
sidor. I snitt blir det 23 besökare varje dag under året och att det lästes 54
sidor under de besöken.
|
T |
Höstprogram 2024
Torsdagen den 21 november 2024 kl.
18.30
Duo Mardi
Amanda och Cecilia träffades och började spela tillsammans när de båda gick
masterutbildningen vid Musikhögskolan i Malmö. Cecilia studerar idag
diplom/solist vid konservatoriet i Köpenhamn och Amanda är verksam som
tvärflöjtspedagog och frilansande flöjtist. Deras repertoar består av blandad
klassisk musik, både kända och mindre kända verk, med inslag av tango och
svenska folkvisor.
Plats: Röstånga församlingshem
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Varmt välkommen!
Torsdagen den 24 oktober 2024 kl.
18.30
Myren, språken, maten
En föresläsning med Björn Ylipää
"Jag satt i ett älgjakttorn och såg de förfallna ladorna på myren. Där
och då upptäckte jag att det finns spår av mina egna rötter där ute. Det blev
början på min fascination för myren och jag upptäckte djupet i vårt språk.”
Föreläsningen handlar delvis om myrens betydelse inom den tornedalska
kulturen. Myren blir även en metafor för livet, att våga gå ut där och sjunka
men också kravla sig upp och gå vidare. Han visar även upp illustrationer som
konstnären Miriam Vikman skapat till boken.
Björn är en del av den tornedalska berättartraditionen som innefattar
humor men även andra berörande ämnen.
”Ei saa valehtella, mutta piiain mie muistaan vähän väärin.”
Plats: Röstånga församlingshem
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Varmt välkommen!
Torsdagen den 26 september 2024 kl.
18.30
Skånes landskap i förändring
En förändringsprocess av det skånska landskapet började omkring 1950. Sverige
hade klarat sig relativt helskinnat från andra världskriget som förött stora
delar av övriga Europa. Den tekniska och ekonomiska utvecklingen hade ännu inte
riktigt tagit fart, men flera ansenliga förändringar i landskapet började synas,
vilket oroade den tidens natur- och landskapsvårdare. En av de mer hängivna vid
denna tid var professorn i botanik vid Lunds universitet, Henning Weimarck.
Tillsammans med sin son Gunnar, som då var 15 år, reste han under flera år runt
i Skåne för att med kameran skapa ett tidsdokument över det skånska landskapet.
Sextio år senare har Sven Persson följt i deras fotspår
och rest runt för att åter fotografera samma platser. Tack vare dessa bilder kan
vi nu följa hur dramatiskt det skånska landskapet har förändrats under 60 år. En
förändring som fortgår och där det är viktigt att minnas vad som skett för att
kunna påverka vad som kommer att ske. Lennart Olsson bistår med
sina kunskaper om jordbrukets förändring under de senaste 50 åren.
Plats: Röstånga församlingshem
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Varmt välkommen!
Vårprogram 2024
Torsdagen den 25
april 2024 kl.
18.30
Om jordbruket som ger hopp för
Afrika - och för oss
Madeleine Fogde är bland annat programchef för Swedish
International Agricultural Network Initiative (SIANI) och hedersdoktor vid SLU.
Madeleine har större delen av sitt yrkesliv arbetat med frågor kring
landsbygdens utveckling – särskilt i Afrika söder om Sahara.
I en värld av överflöd, där tillräckligt med mat produceras för att mätta
alla på planeten, borde hungern ha förpassats till historiens bakgård.
Klimatförändringar, pandemier som covid-19, ojämlikhet och inte minst konflikter
gör dock att en av tio människor globalt fortfarande går till sängs hungriga och
att svält är ett överhängande hot för miljontals människor, inte minst i Afrika.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Varmt välkommen!
Torsdagen den 21
mars 2024 kl.
18.30
Årsmöte
Efter årsmötet får vi en Reserapport från Mexiko av Anita Ockborn,
som berättar om och visar bilder från sin vistelse i landet i vintras.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: Fri entré. Vi bjuder på kaffe/te och
närproducerat bröd med pålägg.
Varmt välkommen!
Torsdagen den 22
februari 2024 kl. 18.30
Den blomstrande köksträdgården
Anette Nilsson på Boäng berättar och visar bilder hur du kan
planera för en vacker och produktiv odling med både blommor och grönsaker.
Det blir många handfasta råd om planering, jordförbättring,
plantuppdragning och tips på odlingsvärda och vackra sorter. Skapar man fin och
näringsrik jord till sina grönsaker får man en fantastisk jord till
sommarblommor också.
Se bilder från de olika odlingsåren och börja planera din egen potager.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg
Varmt välkommen!
Torsdagen den 25
januari 2024 kl. 18.30
Karatofta - 50 år senare
Karatofta är ett samlingsnamn på ett naturområde 1,5 km nordost om Svalövs
tätort. En grupp inom Fältbiologerna inventerade området i början på 1970-talet.
Resultatet presenterades i Karatoftaboken som kom 1978. Nu har
Naturskyddsföreningen i Svalöv gjort om inventeringen, använt sig av nya
historiska källor och noterat i första hand förändringar i naturen under 50 år.
Roland Lyhagen berättar mer för oss om Karatofta - 50 år senare.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg
Varmt välkommen!
Höstprogram 2023
Torsdagen den 30
november 2023 kl.
18.30
Nyckelharpsfolket
Kom och lyssna på ett härligt gäng folkmusiker! Nyckelharpsfolket är en
skånsk folkmusikgrupp från Perstorp, bestående av åtta spelmän/-kvinnor, som
spelar blandad folkmusik från hela Sverige. Läs mer om nyckelharpor på
Nyckelharpsfolket.se.
Plats: Röstånga församlingshem
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg
Varmt välkommen!
Torsdagen den 26
oktober 2023 kl.
18.30
Den stora fröstölden
Den stora fröstölden är ett historiskt reportage om framtidens mat. Med
tillgång till nytt arkivmaterial följer Jens Nordqvist de
stulna fröernas spår och skildrar växtförädlingens lika dramatiska som okända
historia under 1900-talet.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg
Varmt välkommen!
Torsdagen den 28
september 2023 kl.
18.30
Skånska ortnamn
Mathias Strandberg, fil. dr i nordiska språk och
forskningsarkivarie på Institutet för språk och folkminnen (Isof), forskar i
huvudsak på sydsvenska dialekter och ortnamn, ofta ur ett fonologiskt och/eller
språkhistoriskt perspektiv.
Mathias besöker oss för att berätta mer om våra skånska ortnamn och deras
betydelse och ursprung.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg
Varmt välkommen!
Torsdagen den 31
augusti 2023 kl.
18.30
Uppåkra - välfärd och
internationella kontakter
Bertil Helgesson, arkeolog bördig från Röstånga, delger oss
nya kunskaper från utgrävningarna i Uppåkra.
Uppåkra, strax söder om Lund i Skåne, har varit en oerhört viktig plats i
mer än tusen år - från romersk järnålder, genom vikingatid och in i tidig
medeltid. Flera fynd från utgrävningarna uppvisar tydliga likheter med fynd i
centrala och sydöstra Europa, vilket visar på omfattande kontakter med folken på
kontinenten.
Den som tidigare haft glädjen att lyssna till Bertil vet med vilken
entusiasm han kan förmedla sina kunskaper.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg
Varmt välkommen!
Vårprogram 2023
Söndagen den 21
maj 2023 kl.
10.00
Utflykt till Hallabäckens dalgång
Följ med på en naturupplevelse med Lotta Lundberg. Först gör
vi ett nedslag på Liaängen med sin vilda blomsterprakt. Därefter förflyttar vi
oss till Stubbaröd 1871 för en vandring i Hallabäckens dalgång med sina porlande
bäckar och lövskogsklädda branter.
Plats: Samling på parkeringen mellan Gästis
och ICA kl. 10.00 för samåkning
Entré: Kostnadsfritt. Medtag egen fika.
Hjärtligt välkommen!
Torsdagen den 27
april 2023 kl.
18.30
Att odla och leva i Sibirien
Under 1990-talet och början av 2000-talet reste Åke Truedsson
i jobbet en del till Ryssland. Han fick flera trädgårdsvänner och besökte dem
även privat. Detta gav honom fyra rundturer i Sibirien för att studera odlingar,
växtförädling och sorttestning.
Följ med honom på dessa resor i bilder och möt odling, människor, hus och
natur i en annan värld!
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Torsdagen den 23
mars 2023 kl.
18.30
Årsmöte
Efter årsmötet får Ann-Marie Lewis oss att skratta.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: Fri entré. Vi bjuder på kaffe/te och
närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Torsdagen den 16
februari 2023 kl.
18.30
Året runt i Söderåsens vackra och
spännande natur
Följ med på en bildresa till naturen på och runt Söderåsen. Upptäck den
spännande geologin under vintern med fina utsikter över djupa sprickdalar.
Vitsippor och fågelsång väcker naturen till liv på våren. På sommaren kan du
dyka in i våtmarkernas spännande värld. Svamparnas
tid är hösten och på Söderåsen finns både goda, giftiga och sällsynta.
Vi åker runt till många olika naturpärlor där sandstensklippan Elhall,
bronsåldershögarna utanför Norrvidinge, Åvarps fälad, Klöva hallar, Tomarps ene
och Kågeröds mader kan nämnas.
Ekolog Charlotte Lundberg berättar om och hur du hittar
till olika naturplatser på och runt Söderåsen.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Torsdagen den 26
januari 2023 kl.
18.30
Borgar i Skåne
Skåne är en av Skandinaviens borgtätaste provinser med mer än 150 borgar och
borglämningar från medeltid och renässans. Många av dem har varit små träborgar
där den materiella standarden var låg och hårt arbete präglade vardagen. De spår
som finns kvar är i många fall blygsamma och det är inte alltid uppenbart vad
det är vi har framför oss. Med lite kunskap kan ett besök föra oss mycket nära
historien.
Arkeologen Anders Ödman berättar om ett antal skånska borgar och deras
historia. Han ger vägbeskrivningar till lämningarna och tips till utflykter.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Höstprogram 2022
Torsdagen den 24
november 2022 kl.
18.00
Papporkestern
Papporkestern är en skånsk folkmusikgrupp som spelar egna och andras låtar
från förr och nu. De spelar låtar från Skåne och resten av Sverige och
Skandinavien. En del musik från resten av Europa slinker också in i repertoaren,
mest från Irland och Storbritannien. Några av låtarna är egenkomponerade i
traditionell stil.
Papporkestern består av:
- Petra Kvist: fiol och sång - Per-Axel Karlsson: durspel, gitarr och sång
- Pär Hyberg: mandolin, gitarr och sång
- Karin Croné: kontrabas
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr
för övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Torsdagen den 27
oktober 2022 kl.
18.00
Reflektioner över
kriget i Ukraina
Kriget i Ukraina - hur väst överskattat Rysslands förmåga och underskattat
brutaliteten.
Marco Smedberg ger oss en kort tillbakablick,
reflektioner om händelseförloppet och några tankar om fortsättningen.
Marco är, förutom Röstångabo, överstelöjtnant i reserven, ledamot av
Kungliga Krigsvetenskaps-akademien samt militärhistorisk författare.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Torsdagen den 29
september 2022 kl.
18.00
Musikarkeologiskt
strövtåg
Vår forntid omfattar ungefär 13 000 år. Hur kan vi veta något om musiken och
de andra ljudvärldarna i dessa avlägsna tider? Som all annan arkeologi måste
också musikarkeologin basera sin kunskap på fynd i jorden. Bronsålderns
bronslurar intar en särställning bland fynden. De tillverkades och användes i
Sydskandinavien för ungefär 3 000 år sedan, bland annat i Skåne. Vem trakterade
dessa magnifika blåsinstrument, när gjorde man det och hur lät de egentligen?
Vad vet vi om jägarstenålderns musikmiljöer? Och vad är en kattasnurra?
Detta är några av de spännande frågor som musikarkeologen Cajsa
S. Lund försöker besvara. Med sig i bagaget har hon ett antal forntida
instrument och ljudverktyg som hon berättar om och spelar på, från
stenålderspipa och bronsålderslur till vikingatida flöjt och lyra. Hon gör också
utblickar i medeltiden och i än senare samhällen. Många av våra folkliga
instrumenttraditioner har rötter långt bak i tiden.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Söndagen den 28 augusti 2022 kl.
14.00 - ca 16.30
Byastämman på
Stora Tibbaröd
För 37 år sedan gjorde Teatergruppen Tibbe sitt första framträdande på gården
Stora Tibbaröd i Röstånga med krönikespelet Tibbespelen. Mest har de spelat
revyer och drama på Röstångagården. Nu ska de framföra familjeföreställningen
Byastämman, ett bygdespel som beskriver hur det kan tänkas att det gick till i
början av 1800-talet.
Gården Stora Tibbaröd har en anrik historia, en gård på platsen är känd sedan
1400-talet, och arrangemanget börjar med ett föredrag av Eric Lilius om gårdens
historia.
Vi samlas kl. 13.30 på parkeringen mellan ICA och Gästis i Röstånga för
samåkning i egna bilar, då det är ont om parkeringsplatser i Tibbaröd.
Efter föreställningen serveras det kaffe/te och kakor.
Föreställningen är utomhus, så klä dig efter väder.
Plats: Gården Stora Tibbaröd, cirka 2 km
söder om Röstånga.
Entré: Ingen entréavgift, men grytor att
lägga en peng i, om man vill.
Anmälan: Vi är tacksamma för anmälan till
e-post
kontakt@rbkultur.se senast onsdagen den 24 augusti.
Hjärtligt välkommen!
Vårprogram 2022
Torsdagen den 5 maj 2022 kl.
18.00
Arkeologi - med
fokus på Röstångabygden
Bertil Helgesson inspirerades av utgrävningarna vid Uppåkra
och detta ledde till en vetenskaplig avhandling om skånsk järnålder.
Bertil har varit ansvarig för åtskilliga utgrävningar i Skåne och få
kan som han beskriva hur byarna har utvecklats från järnåldern fram till
medeltiden. Här finns inga frågor som är för stora eller för små, och vi kommer
garanterat att under kvällens lopp bli åtskilligt berikade på vår bygds
arkeologiska historia. Den som tidigare haft glädjen att lyssna till
”Röstångasonen” Bertil Helgesson vet med vilken entusiasm han kan förmedla sina
kunskaper
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Torsdagen den 31 mars 2022 kl.
18.00
Årsmöte
Att värna om våra bin är mer angeläget än någonsin. Efter årsmötet berättar Ann-Margret Håkansson
om biodlingens grunder. Vi förknippar ju oftast binas nytta
med honungen som eftertraktats av människan sedan urminnes tider och i primitiva
samhällen där den skördats från vildbin. Vi ska dock inte glömma den stora och
för oss avgörande nytta våra bin utför genom pollinering av för oss livsviktiga
grödor
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: Fri entré. Vi bjuder på kaffe &
fralla med pålägg.
Hjärtligt välkommen!
Höstprogram 2021
Torsdagen den 2 december 2021 kl.
19.00
Rönne å‐projektet
‐ återställande av de gamla forsmiljöerna
Ett synnerligen spännande projekt som syftar till att återställa Rönne å till
ett fritt forsande vattendrag. Det är ett av Nordeuropas största
vattenvårdsprojekt som kommer att gynna vandrande fiskar som ål och lax och öka
den biologiska mångfalden i hela åsystemet, så även i Lilla Bäljane å som är en
gren av Rönne å och som flyter strax bakom Midgårds skola i Röstånga.
Tord Andersson, projektledare för Rönne å‐projektet och
miljöstrateg i Klippans kommun, kommer att berätta för oss om detta
högintressanta och ytterst aktuella projekt.
Plats: Midgårds skola, Röstånga
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för
övriga, inkl. kaffe/te och närproducerat bröd med pålägg på samtliga föredrag, förutom årsmötet som är
kostnadsfritt
för alla.
Styrelsen utgår ifrån att samtliga närvarande är fullvaccinerade.
Hjärtligt välkommen!
De sedan tidigare inställda våraktiviteterna 2020 (se nedan) kommer vi att planera in i kommande program.
Maj 2020
Vårutflykt
Keramik i världsklass
Vårens utflykt går till Klåveröd och besök hos keramikern Bente
Brosbøl Hansen där vi i hennes verkstad kommer att få information om
drejandets konst (hon är världsmästare 20 gånger), formgivning och unika
mönster. Vi får stifta bekantskap med fascinerande mönster som är mer än tusen
år gamla men givetvis också mönster som Bente skapat själv. Vi kommer att få ta
del av det mödosamma och tidskrävande detaljarbetet i skapandeprocessen och låta
ögonen njuta av de färdiga produkterna.
--------------
Entré: 50 kr för medlemmar och 70 kr för övriga,
inkl. kaffe o fralla med pålägg på samtliga föredrag, förutom årsmötet som är
kostnadsfritt
för alla.
Bodil Jönsson delar sina kloka
tankar om tid, med oss
Bodil kallade sitt föredrag TID FÖR DET MENINGSFULLA.
Flera av oss känner Bodil sedan hon medverkade i FRÅGA
LUND som en av de kloka som gav oss svar och råd på klurigheter i vår värld.
Jag (Rolf Nielsen som skriver detta) känner henne som en
mycket intressant och inspirerande författare (flera böcker om tid …) som inte
lämnar läsaren oberörd.
Hennes tankar, som hon delar med sig av till läsaren,
väcker flera nya egna tankar.
Drottning Kristina på sin tid hade en egen lärare,
rådgivare och filosof i fransmannen Descartes.
”Jag tänker, alltså finns jag” sa han och det blev hans
valspråk (Cogito, ergo sum). Min nutida motsvarighet heter Bodil Jönsson och kommer
från Dalby.
Ni har väl som jag hört även kloka personer säga ”Dygnet
borde ha fler timmar”. Det är både oklokt och osmart att resonera så. Dygnet
har 24 timmar. Det kommer alltid att vara så. Ingen kommer att uppfinna fler
timmar på ett dygn. Dessutom är det rättvist. Ingen människa har fler än 24 timmar på ett dygn.
Däremot är det så att vi kan påverka vad vi gör av våra 24 timmar.
Vi kan prioritera oro och ältande, eller så tar vi ansvar för de prioriteringar
vi gör.
Vi tjänar en massa tid på att inse att när vi säger
nej till någonting, så tar vi ansvar för att säga ja till någonting
annat.
För att kunna prioritera behöver en del av oss lägga tid
på att lära känna oss själva så att vi kan ta ansvar för de behov vi har så vi
får tid över för det meningsfulla.
Vad är tid?
Om ingen frågar vet vi förstås alla vad tid är.
Men om vi måste förklara – då är frågan inte så lätt att
besvara. Googla på tidsbegrepp så får ni en massa svar.
Tideräkningen är olika.
Tideräkningen börjar vid olika tidpunkter utifrån vad
som styrt det vi börjar räkna tiden från. Kalendrarna som vi utgår ifrån är
därmed heller inte lika. Och uppfattningen om tidsmätningens vikt och betydelse
är också olika, beroende på vem du frågar.
Vi kan definiera en sekund som ett stort tal på antalet
svängningar i ämnet Cesium 133.
Men hade mänskligheten svårt att klara sig innan
urverket uppfanns? Inte alls.
När solen passerade dasstaket var det lunch, när en
stubbskugga var en fot lång, var det middagsdags.
Somliga ser tiden som en rörelse ständigt framåtriktad,
andra ser tiden som en rörelse i cirklar.
Bodil menar att vi inte behöver ta hand om tiden – den
sköter sig själv oavsett hur vi förhåller oss till tidens gång.
Så vad är då tid?
På 1500-talet löste biskop Oldman gåtan. Han var en
ytterst punktlig engelsman. Lunch klockan 11.00, middag kl 17.00. Varje gång det
började suga i magen ställde han därför sitt matsalsur på prick klockan 11.00
eller prick klockan 17.00.
Åt sånt ler vi idag, men vari ligger felet. Varför låtsa
klockan styra över livet, varför inte låta livet styra över klockan.
Idag lever vi snabbt.
Vi äter i steget och umgås i hål i kalendern.
Första världskriget -
100 år av analys och eftertanke
Så kommer då den ena boken efter den andra om första värdskriget på våra
bokdiskar och krigets orsaker och utveckling kommer att analyseras och
diskuteras på nytt. Kriget var ohyggligt omfattande och kostade oerhört många
människoliv och därtill kommer alla de som skadades och lemlästades för resten
av livet. Genom vittnesmål och ny dokumentation kommer också den enskilde
soldatens situation att mer ingående beskrivas. För den enskilda människan,
oavsett om man tagits ut till soldat för hundra år sedan eller nu bor i en liten
by som Röstånga, är det oerhört svårt att förstå hur konflikter kan eskalera
till krig som skördar miljontals männiors liv. Det är då en oerhörd förmån att
få bli guidad genom detta så komplicerade krig av Marco Smedberg, välkänd
krigshistoriker och därtill Röstångabo. Marco Smedberg var först ut med sitt
översiktsverk, ”Första världskriget”, som säkert kommer att bli ett standardverk
och som beskriver krigets hela händelseförlopp. Att både intresse och
förväntningar vara stora denna kväll var lätt att avläsa då lokalen på Midgård i
Röstånga var fylld till sista plats.
Baserat på 40 bilder bjöd Marco Smedberg oss på en synnerligen saklig resa genom
hela kriget från ”startskottet” i Sarajevo 1914 till krigsslutet 1918. ”Krig är
lätt att starta men svårt att stoppa” var en inledande kommentar från Marco och
att mordet på tronarvingen i Österrike- Ungern av en serbisk nationalist ensam
skulle vara orsaken till krigsutbrotten är föga troligt. Vi fick förstå att här
fanns en gammal konflikt mellan Frankrike och Tyskland sedan kriget 1870-71, här
fanns i flera länder en växande nationalism som inte minst kom till uttryck i
kampen om kolonier i Afrika och Asien (”solen går aldrig ner i det Brittiska
imperiet”), här skedde upprustning och genom allmän värnplikt kunde många
soldater mobiliseras, man skapade allianser för att inte stå ensam om konflikt
skulle utbryta och inte minst konflikter på Balkan hade skapat spänningar mellan
Serbien och Österrike- Ungern. Kriget kom i långa stycken att karaktäriseras av
teknologisk utveckling och redan innan kriget började hade man tagit med
anläggning av järnväg i krigsplaneringen. Men snart lärde man sig att fronten
kunde flyttas snabbt i början men så småningom stelnade den till i ett dödläge
och som även vi åhörare känner igen från beskrivningarna från västfronten.
Försök att bryta dödläget med stridsgaser visade sig vara ett tveeggat svärd och
föga framgångsrikt. Man experimenterade med stridsvagnar som i början rörde sig
med en hastighet ”som en gräsklippare”, men som utvecklades mot god
funktionalitet under kriget. I luften var man mest uppe för att spana in på
fiendens område. Tyskarna började också med luftskepp som dock kom att ersättas
av stora bombplan som kunde ta tung last.
Vi blev också påminda om ubåtskriget där tyskarna genom att sänka handelsskepp
på väg mot Storbritannien var nära att knäcka britterna 1917. Det året utbröt
revolutionen i Ryssland vilket medförde att tyskarna snabbt kunde flytta trupp
till västfronten. Amerika hade emellertid gått med i kriget och landsatt 2
miljoner man i Frankrike och krigslyckan vände i takt med att anfallskraften
gick ur den tyska armén. Att det verkligen också var ett krig långt utanför
Europas gränser fick vi beskrivet av Marco då han berättade om pakten mellan
Tyskland och det Osmanska riket. Ett mål här var att bl.a.kontrollera trafiken
genom Suezkanalen. Här kunde man dock inte rå på de brittiska försvarskrafterna
och britterna var också framgångsrika i kriget i Mesopotamien (nuvarande Irak)
och också i Syrien och Palestina och enligt Marco Smedberg lever effekterna av
första världskriget kvar än idag i de konflikter som finns i området.
Krigsslutet fick också stora konsekvenser för det framtida Europa då ansvaret
för den tyska kapitulationen ansågs ligga hos politikerna och inte den militära
ledningen. Denna uppfattning kom att bilda grunden till den s.k.
dolkstötslegenden som innebar att det var socialdemokraterna i Berlin som
fattade stilleståndsbeslutet över huvudet på den i ”fält obesegrade tyska
armén”. Detta kom senare att utnyttjas i den nazistiska propagandan och
tillsammans med nya gränsdragningar och villkor i fredsfördraget skapa underlag
för konflikter som övergick i det andra världskriget. Enligt Marco Smedberg hade
dock den tyske generalen Ludendorff konstaterat före krigsslutet ”att
centralmakterna inte längre kunde vinna kriget” och att dolkstötslegenden var
just enbart en legend.
De bilder och ögonvittnesskildringar som Marco förmedlade skapade en gripande
närhet såväl till de enskilda sodaternas situation som till det oändliga lidande
som civila människor utsattes för. Den mycket sakkunniga och sakliga
framställningen av kriget men också närheten till den enskilda soldatens och
människans situation var en stor styrka i Marco Smedbergs referat av sin
förnämliga bok, Första världskriget. Efteråt följde frågestund från såväl
krigshistoriskt intresserade som de som bara undrade över vilka lärdomar man
dragit av kriget.
Det blev synnerligen trångt kring de efterföljande kaffeborden, nära nog ett
rekord för Kulturföreningens arrangemang. Diskussionens vågor gick höga vilket
dock inte hindrade Kulturföreningen att genomföra det traditionella lotteriet
och alla närvarande hade full fokus på sina lotter och gick inte miste om något
från det rika vinstbordet.
Gunnar Andersson
Byggnadsvård och äldre hantverksteknik
Vad är en timmerhake? Ja den frågan fick Olof Andersson besvara innan han ens
hunnit presentera sig själv inför kvällens möte på Midgård i Röstånga. Olof är
hantverksmästare och byggnadsvårdare och passande nog driver han en egen
byggnadsvårdsfirma med just namnet ”Timmerhaken”.
Nyttan av att ha en timmerhake och många andra ålderdomliga verktyg vid
stocktimring fick vi rikligen lära oss en hel del om under kvällens föredrag.
Men det kom inte bara att handla om ålderdomlig byggteknik utan också om
byggteknikens professionalism och en gränslös hängivenhet till gammal
byggtekniken och kulturarv.
Det illdåd som resulterade i att en av de få bevarade träkyrkorna i Sverige,
Stora Råda kyrka, brann upp 2001, blev också startskottet till ett av de mest
ambitiösa återuppbyggnadsprojekt som någonsin genomförts. Södra Råda kyrka
byggdes i början av 1300-talet men vapenhuset tillbyggdes långt senare under
1600-talet.
Stora Råda kyrka som den såg ut på 1600-talet.
Det kanske mest slående med kyrkan är de oerhört uppseendeväckande målningar som
täcker både väggar och tak. Målningarna i koret, som utförts av okända
konstnärer är daterade till 1323 medan målningarna i långhuset är från1490 talet
och utförda av en konstnär med namnet Amund. Nedanstående bild visar det av
målningar översållade kyrkorummet med koret längst in.
Med denna raserade kulturskatt som bakgrund är det inte svårt att förstå att
Riksantikvarieämbetet förordade att kyrkan skulle återuppbyggas och med hjälp av
stiftelser för finansiering startade detta minst sagt spektakulära projekt. En
projektgrupp bildades där akademiker från Göteborgs Universitet tillsammans med
ett antal utvalda synnerligen erfarna yrkesutövare inom byggnadsvård, däribland
Olof Andersson, fick till uppgift att dels ta fram de ursprungliga byggmetoderna
då kyrkan en gång byggdes, dels återuppbygga 1300-talskyrkan i sitt ursprungliga
skick, alltså utan vapenhus.
Olof tog nu oss med på en spännande resa där man vid de arkeologiska
förundersökningarna konstaterade att det på kyrkans plats tidigare legat en
stavkyrka, att kyrkan hade lyfts och fått ny stengrund och syllar i början av
1900-talet och att den nya grunden och de nya syllarna efter branden kom på
plats 2007. Vi fick nu lära oss hur viktigt det var att välja rätt fura att
arbeta med och att varje fura fick ett identitetsnummer till vilket fanns en
miljöbeskrivning av den plats den vuxit på. En del av återuppbyggnaden skedde
helt enligt gamla avverkningsmetoder där man också med oxar drog ut
timmerstockarna från skogen. Olof visade bilder på huggyxor och skrädyxor och
han berättade om bilningstekniken och hur man via historisk dokumentation kunde
jämföra den använda tekniken med den ursprungliga 1300-talstekniken. Han beskrev
hur man borrade med s.k. skednavare för att sedan i dessa hål fixera stockarna
vid varandra med dymlingar (grova träpluggar). För att göra arbetet ännu mer
autentiskt med den ursprungliga tekniken hade man låtit gjuta en yxa efter en
ursprunglig modell funnen i Lödöse.
En yxa av järn, med lång holk och bred egg.
Fynd från Gamla Lödöse.
Olof berättade vidare om hur arbetet fortskred och hur viktigt det var att hela
tiden samla kunskap kring den ursprungliga byggtekniken och hela tiden genomföra
processen steg för steg med utprovning, förfining och utvärdering. Då forskning
och tillämpning skall hålla jämna steg med varandra innebär detta också att det
tar lång tid att genomföra ett sådant åretuppbyggnadsprojekt som det med Stora
Råda kyrka. För att slutprodukten sedan skall få det avsedda kulturvärdet har
det hela tiden varit viktigt att arbeta enligt den medeltida byggprocessen och
också använda autentiska verktyg och metoder från den tiden. Att det uppstår
problematiska situationer under processens gång är helt naturligt och då har det
varit viktigt att också göra studiebesök till andra kyrkor för att få idéer om
hur man med de gamla verktygen kan få fram det mest genuina resultatet.
Många frågor från åhörarna.
Efter föredraget visade Olof ett antal medhavda verktyg bl.a. yxor och när
nyfikenheten väl stillat sig väntade kaffe med hembakat, lotteri med fina
vinster och mycken diskussion kring det som vi fått lära om återuppbyggnaden av
medeltidskyrkan Stora Råda på gränsen mellan Värmland och Västergötland.
För den som vill veta mer om behuggningsteknik hänvisas till bifogat
dokument.
Behuggningsteknik av Olof
Andersson
Gunnar Andersson
Vårutflykt till Billingemölla
Röstångabygdens Kulturförening arrangerar ända sedan föreningen bildades en
årlig vårutflykt. Enligt traditionen skall den ske i lövsprickningen men årets
tidiga ”sommarvärme” gjorde att utflykten blev lite ur takt med vårens tidiga
ankomst. Årets utfärd gick till Billingemölla och ingen kunde väl önska sig ett
bättre mottagande. I ena vädersträcket gol en gök och i det andra sjöng vårens
första näktergal.
De nyutslagna vårblommorna väckte deltagarnas intresse.
Natten och morgonen hade varit regnig och mark och växtlighet var fortfarande
våta, men luften var ljum och ur lövskogen trängde allehanda fågelsånger fram
liksom för att understryka för den månghövdade skaran att nu är ”lyssnandets”
tid inne. Här sjöng svarthättan, som startar lite strävt men som avslutar i de
finaste flöjttoner, här fanns koltrasten och flugsnapparen och den lilla
gärdsmygen, som för sin storlek har en imponerande ”röststyrka”. På den friska
mullrika marken längs vägen ner mot Rönneå fann vi buskstjärnblomma, gulplister
och alldeles nyutslagen humleblomster. Vi fann också den aromatiskt doftande
jordrevan, som är nära släkt med kattmyntan och lite längre från vägen den
ljusröda vätterosen, som parasiterar på hasselns rötter.
Georg Welin förbereder sin berättelse om verksamheten vid Billingemölla.
Under kaffepausen, nära resterna av den gamla fabriksanläggningen intill ån
berättade Georg Welin om den verksamhet som en gång fanns här. Redan i mitten av
1800-talet byggdes här en vattenmölla, och i början av 1900 talet startade en
tråddragningsfabrik på platsen. Vi fick reda på hur det gick till att få tråden
utdragen till olika dimensioner för att sedan transporteras vidare för
trådspiktillverkning. För att få tillräckligt med kraft till anläggningen dämde
fabrikören upp ån till en högre än tillåten nivå vilket fick betesängar
uppströms att bli översvämmade. Fabrikören ålades att återställa nivån och detta
skedde genom att helt enkelt spränga bort en del i fördämningen. Detta tilltag
kan beskådas än idag och är en stor utmaning för den kanotist som dristar sig
till att passera genom ”hålet” i dämmet. På pedagogiska skisser kunde Georg få
oss att förstå hur minst sagt imponerande anläggningen en gång varit och vilka
moment i arbetsgången som kunde knytas till de olika husen. Idag finns endast
grundmurarna kvar efter fabriken och kring murresterna uppenbarade sig en
forsärla som inte längre är så ovanlig och som sannolikt har sin boplats i någon
murspricka nära vattnet.
Här vid resterna av den gamla fabriken häckar forsärlan.
Efter pausen och en liten regnskur fortsatte vi att botanisera nu på den
östra sidan av Rönneå. Här, vid foten av den skogsbeklädda sluttningen och ner
mot ån växte några Sankt Pers nycklar, storrams och ramslök som bredde ut sig i
väldoftande mattor. Vi roade oss också med att notera att Linné döpte stinknävan
(som rikligt förekom i området) till Geranium robertianum efter namnet på en
samtida forskare, Robert, som Linné var mindre road av och att Linné
rekommenderade, efter egen erfarenhet, att inta kirskål (Aegopodium podagraria)
mot gikt (podager =gikt).
Så kunde vi summera att årets utflykt varit både lärorik och njutbar.
Gunnar Andersson och Stig Pettersson (foto).
Bilder från vårt 5-årsjubileum finns i vårt
galleri.
Klicka här
|